fredag 30 september 2011

Sätta tydliga regler är viktigt

På föräldramötet fick vi sätta oss i grupper och diskutera var som är viktigt att det finns på ett bra fritids. Allt möjligt kom upp: variation av aktiviteter, trygghet, "bara vara", lugn, trivsel... Ja ni förstår.
Och allt bottnar ju i regler och rutiner. Lika regler för alla så att säga, för att det skall fungera. För att alla ska veta vad som gäller, ex. att ljudnivån inte bör vara alltför hög, inget spring inomhus och att man plockar undan efter sig.
Regler är bra. Regler är, i mitt tycke, nödvändigt för att skola ska fungera, men även samhälle, hemmalivet och arbetet. Regler är en trygghet, något att luta sig tillbaka mot då något vill sig mindre bra, strular och ställer till jävulskap.
Håller ni med mig? Samtidigt är det ju viktigt att reglerna inte går till överstyr också, givetvis. Och att dessa bestäms för att passa större delen av gruppen.

Ni hänger med mig nu va? Regler är bra, regler är trygghet, regler är... ja. Poängen är etablerad.

Likaså är det ett måste för hundar. Snygg övergång va? Nu blev ni allt bara impade! Hehe. Men så är det: regler är jätteviktigt att ha då man har hund.
Ska hunden få ligga i möblerna? Ha en egen plats? Ska den få ha mat ståendes dygnet runt? Ska den få skälla då den är ensam? Då det kommer någon? Ska den få hoppa in i bilen utan ett varsågod och lika då den hoppar ur? Frågor man kan och kanske till och med bör ställa sig då man valt att skaffa hund.
Regler är A och O då hunden kommer in i sitt nya hem. Det svåra är att hålla dem, att vara konsekvent och inte "rucka" på dem.
Med en människa kan det gå. Man kan ändra reglerna, man kan ta bort vissa och lägga till andra genom att diskutera med dem det berör. Detta går inte med en hund. Inte alls. Då blir den något förvirrad och har man otur kommer den i obalans och stressar sönder sig. Vilket i sin tur leder till olater och dumheter som man som ägare vackert får ta. Men inte alltid gör. Utan istället tycker ägaren att hunden är "dum i huvudet", "förstår inte bättre" och "bortförklaringarna" haglar till varför man väljer att omplacera hunden... Eller avliva den.

Det finns många exemplar där ute som har fått vara med om "förändringar i reglerna". Men, det är ingen som har sagt att det är lätt att vara hundägare. Istället är det svårt, det innebär jobb, det innebär att själv vara balanserad och sända ut en bra energi, det innebär att ha tålamod, energi, ork. Det innebär så mycket att ibland funderar jag på varför jag valde att bli hundägare. Svaret är lätt: i slutändan ger det mig mer än vad det tar.

tisdag 27 september 2011

Vintern kan komma om den så gärna vill det

Längtar till sommaren. Jajamen det gör jag! Tycker inte det minsta om vintern... massor av snö som ska skottas, sopas av bron, av bilar och så ska det skrapas rutor. Det är kallt, det är jobbigt att klä på sig en massa. Golvet i hallen blir ständigt sjöblött av all snö som följer med in. Köra i snöstorm, på kvällen och med nån dm på vägarna, innan eller samtidigt som det plogas är ett rent helvete. Halt är det också.
Näää. Det finns inte mycket positiv i vintern.

Ok då. Det positiva är: .... hm.... pimpla på sen solig och lite mindre kall dag? Gärna utan stormiga vindar också. Julen är ju lite mysig ändå. Att tända ljus i hela huset så det blir så där myspysigt. Köra skoter... men det lär jag väl inte få göra än på några år.... har ju ingen och nu börjar det vara läääängesen jag körde. Åka pulka/madrass/svart sopsäck är ju rätt skoj. Grilla. .... Haha. Nu tog det stop.

Men vi har då städat upp här ute. Klippt gräset och städat upp lite till. Nu ska bara allt skräp på soptippen. Sen är vi klara för vintern. Jajamen. Lillan blev så besviken över att vi redan tagit ner studsmattan. Måste hålla med henne här för än dröjer det innan snön lägger sig. Stackarn kommer ju längta ihjäl sig fram till sommaren!

Nu är det dax för att städa upp inomhus. Göra vinter. Göra det fint. Och DET är skitmycket!

lördag 24 september 2011

Har en dotter som ätit i snart 40 minuter

Jajamen. Hon har suttit och ätit en bra stund nu. Plättar med jordgubbssylt. Funderar på om hon inte är mätt snart... ?
Tänker fara å handla och så förbi Jessica en sväng. Kanske lillan vill leka en stund och få av sig lite leksam energi. Själv har jag det mycket bättre i axeln och funderar på ett storstäd nere i källaren. Men då får jag nog smäll på fingrarna då Niclas kommer hem. Har som lovat att inte överanstränga mig, eller rättare sagt min axel. Men tvätta SKA jag göra. Ett måste då mitt sockförråd har sinat kraftigt.
Blir intressant att kliva upp i morgon. Kl 6.00. Har sovit förbaskat länge under den här veckan och sällan vart vaken och uppstigen innan 10. Mitt eget fel. Jag vet. Gjorde ett tappert försök att kliva upp 9 igår, men det gick tydligen inte. Vaknade 10.41. Hahaha... Jaja. Bra jobbat dära! Idag så klev jag faktiskt upp 9.30, men har stor lust att gå å lägga mig igen. Tröttheten är enorm och ett faktum. Åter igen.

Nä men se där! Lillan är mätt och har ätit klart. Dax att klä sig och fara iväg en stund då.

fredag 23 september 2011

Lyckliga mig! Jag tror det funkar!

Ska inte ta ut nåt i förskott, men jag tror kortisoninjektionerna jag fick igår funkar. Och med tanke på hur jävla ont det tog då doktorn gav dem, så väntar jag mig inget annat!
Nu idag, på morgonen och mitt på dagen hade jag lika ont som tidigare, riktigt förbannat ont. Ringde ändå och friskskrev mig hos chefen så att jag far å jobbar på söndag. For och hämtade lillan, vi storhandlade och jag märkte väl att axeln var väl inte riktigt så nöjd med det...
For till gulligaste Jessica som bjöd på middag, ungarna lekte och hade skojigt, vi surrade. Inget ovanligt. Men så när vi sitter i soffan märker jag att jag kan skjuta bak axeln utan att det slår blixtrar upp i huvudet. Yey! Liksom. Ont har jag, men definitivt inte lika som tidigare.

Nu tänker jag då inte vara dum och belasta axeln fullt ut på en gång. Har jag nu kanske fått bort det här tänker jag då inte få tillbaka det på en gång! Vad är det man säger? Lära sig av sina misstag va?

Så nu tänker jag njuta av att det kanske går att somna och sova utan att vakna var 10:e minut av att det smärtar vid rörelse. Hoppas iaf.

torsdag 22 september 2011

Kritisk, less, uttråkad och ...ja, vad ska man säga?

Som de flesta vet var jag duktig i somras. Och förmodligen så duktig att jag skadade min högra axel. Som det kan gå va? Men duktig var jag!
För ca 3 veckor sedan började det att göra ont, igen. Tänkte väl att "det går över, igen" Som det gjort tidigare. Det här gången blev det inte riktigt så. Duktiga jag har vart å jobbat som vanligt, fixat med hushållet som vanligt, gått långpromenader med vovven och ja, ni vet. Vardagsgörat. I helgen som var var jag ännu mera duktig och tog på mig två extrapass för att den ordinarie som skulle jobbat, var sjuk. Resultatet? Jag har vart hemma igår och idag från jobbet. Varför? Vid vissa rörelser svartnar det för ögonen.
Vaknade igår, slängde benen graciöst över sängkanten (man kan ju låtsas nån gång om sänder), ställde mig upp och...ramlade tillbaka i sängen. Benen vet sig. Satte mig på sängkanten och såg väl mer eller mindre ut som ett stort frågetecken. Nån stund senare ställde jag mig på darriga ben och gick till toan.
Det där gick ju över. Om nån hann bli orolig.

Försöker jag ställa mig med raka axlar, så blixtrar det upp i huvudet och det svartnar. Försöker jag bara räta på ryggen, likadant. Vid vissa rörelser som inkluderar att höja axlarna lite, likadant. Nåt är fel va?

Så igår blidde jag hemma. Sa till chefen att hon gott och väl kunde ringa mig om hon inte hitta nån annan som kan jobba istället för mig. Hon gjorde aldrig det.Hon sa nåt i stil med: "Du är för sjuk för att jobba. Det löser sig! Bli nu bättre så hörs vi. Hej då!" Och la på. Skulle nästan kunna tro att inte blev övertygad av mitt "Men OM du inte hittar nån, så KAN jag faktiskt jobba. Lovar! Det gör inget. Det blir bättre det här..."

Sen kom kvällen. Och det gjorde mer ont. För första gången på mycket länge har hushållsgörat fått vänta och dammsugaren har stått tyst. Knatade över till sängen efter midnatt. La mig ner, läste lite i veckotidningar som inte är lästa klart och så börjar stickningarna.
Känns som väldigt kraftig sockerdricka i fötterna och det sprider sig upp efter benen. Men det är kraftigare än när foten har somnat och vaknar. Det känns. Rejält. Får likadant i händerna. Det kommer och går. Måste vara ärlig och säga att vid det här tillfället var jag lite nervös för att somna. En rädsla av att vakna utan att känna mina ben spred sig som en löpeld i kroppen. Därför tog det ett tag innan jag somnade.
Men. Det gick över. Nu sitter jag här med stickningar i händerna, till och från, i höger fot och titt som tätt känns det som domningar i armarna.

Jag hoppas verkligen att jag får nån typ av hjälp hos läkaren idag. Har aldrig fått ordentlig hjälp gällande min rygg tidigare. Vet ju vad dem säger... Varje gång.

Så nu tänker jag ta det lugnt resten av dagen, fara till läkaren och vara där 16.00. Sen återstår det att se vad dem hittar på den här gången.

fredag 16 september 2011

Extrajobb, skoljoggen och en massa annat

Tog på mig extrajobb i helgen. Dagpass imorgon och kvällspass på söndag. Varför vet jag eg. inte då jag är i dåligt skick för jobb. Har fortfarande mycket ont i axeln och förmodligen (med min sedvanliga tur) verkar det ha spridit sig över till andra sidan och typ hela nacken. Ryggen mår ju inte bra av det heller...
Meeen, det ger en extra slant! Och så känner jag att jag vill ställa upp för mina kollegor. Snäll som jag är.

Idag var det skoljoggen för lillan. De flesta vet vad det är, men för dig som inte vet: skolor i sverige har en dag då alla skolbarnen deltar i en jogging/springrunda. Samtidigt samlas det in pengar till barncancerfonden och så givetvis går en slant till detta också för att kunna financiera det hela.
Mycket bra!
Så det gjorde hon idag. Hela rundan.
Igår förklarade jag med enkla ordalag vad barncancefonden är. Det visade sig att jag blev tvungen att förklara cancer också...Mindre skoj. Men det gick för jag är så duktig på att förklara. Eller nåt sånt.

Tyvärr blir det ingen bild på mammas lilla snygging för usb:n till telefonen vill inte fungera idag. Den väljer ju själv lite hur som helst om jag ska få nytta av den eller inte. Kanske i morgon då.

Så nu tänker jag avsluta för denna gången. Har städat, tänt ljus och nu ska jag massera Kattas nacke lite. Hon har ont. Det har jag med. Tur jag kan hjälpa till lite iaf. Det blir inge rygg idag, för i ärlighetens namn klarar jag inte det med min egna onda kropp.

Kram och hej svejs!

onsdag 14 september 2011

Sminkparty

Fast jag var trött och totalt slutkörd for jag på ett litet sminkparty igår. Produkten var då Mary Kay, som de flesta är bekanta med. Utom jag. Tydligen är jag totalt "nollad" vad gäller hudvårds- och sminkprodukter. Men å andra sidan betyder det också att jag inte "slösar pengar" på smink och inte heller sätter en massa produkter på mig. 
Men. Det kommer här ett "men". Eg. kan det ju vara bra att åtminstone ta hand om huden. Rengöra den väl, återfukta och skydda den. En rätt bra idé va? Det får dock vänta för just nu behövs pengarna på annat håll.


Så vad gjorde vi? Först fick vi rengöra huden med diverse produkter. Även prova på en make-upp remover med silikon. Gjort för ögonen. DEN vill jag ha så småningom! Sval och skön att sätta mot ögonen och väldigt bra givetvis. Efter det gav vi fukt till huden, "prima" ögonen, foundation och sådant. Det är ju då grunden för att börja måla den kala duken, så att säga. Tydligen är ögonbrynen mycket viktiga då man sminkar sig. Det är linjer till höger och vänster, samt en i mitten man skall följa. Putsa till dem med lite färg och sedan var det då dax för resterande. Ögonskugga med tre nyanser, kajal (en mjuk en som jag INTE är van att använda) och avsluta med mascara. Sedan vidare till läpparna där det först skulle "primas", på med lipliner och så läppstift/lipgloss. 

Jo. Nåt som också var mycket bra var en sorts skugga, eller nåt som man kunde använda att borsta över hela sminkningen. Det jämnade ut alla linjer av skuggorna och det kunde även användas efter rouget. Jajamen. Det hade jag också. Allt hade jag och inget utelämnades. Mycket ovanligt. Mycket skoj!

Skulle nog sminka mig oftare och ta hand om min hud bättre om jag hade bra och lättanvända produkter. Kommer absolut att titta närmare på dessa. 
Hur jag blev? Så här:




Framifrån. Tyvärr har jag ju endast mobilkameran. 


En "ta-daaa" bild! Lite smått tillgjord. Men här syns att huden blir väldans jämn och fin. Och då ska ni veta att jag knappt använde nåt! Typ en liten ärta ( i mängd) av foundation. Inte illa! Med så lite har man ju smink för flera år om man köper en, vettja! 


Närbild på ögonen. Är lite trött, därav det röda och glansiga i ögonen. Haha. Mmm...Och så har ögonbrynets hårstrån börjat leva sitt eget liv och står kors och tvärs. Men det är mindre detaljer man inte behöver bry sig om!


Och så här blev resultatet då. För att vara sminkat av mig själv och dessutom i färgen lila, vilket jag aldrig har använt, blev det ju rätt ok.
På tal om bananer då... Visst ser ni att håret har växt mycket? Det har växt enormt sen i våras! Typ en si så där 5-6 cm. Har faktiskt håret uppsatt i en liten svans. 

Jag är då nöjd och glad över att jag struntade i min extrema trötthet.

Tack Jessica för att jag fick komma!

tisdag 13 september 2011

Längtar...














Bilderna talar för sig själv... Längtar till sommar, sol, fiske, promenader, grillat. Allt som inte har med nederbörd, gråa toner, fukt och kyla att göra.

söndag 11 september 2011

En busy helg!

Nu när jag gått ner i tid kan man ju tänka sig att passa på å vila lite, ta det lugnt och återhämta lite krafter. Men näää... Det är ju inte skoj! Alls. Så därför har jag knogat på med städning, tvättning, mera städning och matlagning och ja. En massa till.

Lite roligt har jag också vart med om. Som igår till exempel då lilla underbara Kevin var här. 1 och 1/2 år gammla. Full i bus och glada upptåg. Helt positivt med de glada upptågen vet jag ju inte om det var, men många goa skratt fick jag mig. Det gick över förväntan och inte ett ljud om mamma eller pappa. Inte en endaste skvätt med gråt. Han åt, han sprang, han klättrade, han lekte, han skrattade, han pillade, han undersökte, han åt lite till, han ... ja ni förstår! Fullt ös var det ända tills jag slog på hans favvofilm "Bilar". Då klättrade han upp i våran fåtölj med pyjamasen på, full av förväntan och så givetvis en flaska med välling. 


Där valde han att sitta och mysa. Bytte sen ut kudden mot en "vanlig" kudde och där satt han, såg på filmen alldeles knäpptyst. Förutom vid en sekvens då han skrattade så han kiknade! Gullungen!
Lät filmen rulla ända mot slutet så i eftertexten somnade han ovaggad till sömns, strax före 21.00. Förmodligen helt knäckt! Men som man kan börja längta efter smått... eller hur? *pekar nedåt*



Så där låg han, bytte bara sida en gång, fram till 01 då mamma och pappa hans hämtade honom. De själva var på  bröllop.

Idag har det också vart roligt. Vi for på bio lillan och jag tillsammans med syrran och lillkusin Emelie. Såg "Smurfarna" i 3D. Faktiskt helt ok film och mycket skratt blev det!


Coola bruden!


Å så hela coola gänget! Utom jag förståss då. Hehe...


Så där ja. Nu har ni fått er en uppdatering. Är ledig imorgon och på tisdag är jag ledig. Förresten. Jag jobbar endast två dagar denna vecka. Skönt ska det bli! Onsdag kväll och torsdag dag. Lovar att inte njuta....Hehe.

torsdag 8 september 2011

Skratta eller gråta?

I somras skottade jag ut 1,5 ton stenmjöl. Japp ni läste rätt: 1,5 TON. Det vart många spadtag kan jag ärligt och uppriktigt erkänna. Men jag gjorde det!
För ni som inte hängt med då, så var det till våran plattsättning. Vår nya uteplats.
Det gick nån dag efter det där, hade lite träningsvärk och den gick över. Men så en dag så känner jag hur det värker väldigt mycket in hö axel. Speciellt då jag "drar tillbaka" axeln i "rätt position". Det vill säga : jag står rakt. Men det gick inget bra och axeln tillsammans med vänster sida, ville gärna luta lite framåt. Med andra ord: jag stod inte rakt. Värst var det då jag skulle sova. Förmodligen för att då skulle axeln på ett eller annat sätt ligga rakt. Gjorde svinigt ont.
Dagarna gick, jag sov skitdåligt, ont i axeln och så var det dax att börja om att jobba. Funderade mycket på hur det skulle gå. Det visade sig gå alldeles utmärkt då värken i stort sett försvann. Jippi!

Men så under sommaren och fram till dax dato har värken kommit och gått. Det har gjort ont någon dag och det har vart bättre en annan. Ni vet. Så där lite mysko. Kan berätta att det känns som att jag skulle vilja "haka av" mig armen, som på en barbiedocka. Där inne, i mitten, hela axelpartiet, gör det skitont! Det strålar upp i nacken och vidare upp över bakhuvudet. Vilket givetvis skapar en mindre angenäm huvudvärk.
Den här gången har värken i axeln inte gett med sig. Har haft ont i några dagar nu. Det värsta är att jag vet att det troligen är en inflammation som blossar upp emellanåt.Och än värre är: jag tål inte att äta NSAID preparat, d.v.s sådana som tar ner inflammationen.... *suck*

Jag bestämde mig nyligen för att skratta istället för att gråta. Det går faktiskt att se det komiska i det hela. Om man anstränger sig. Som en vän tyckte: vad hjälper det att gråta? Just nu, för mig? Inget.

tisdag 6 september 2011

"Jag drömmer om ett.... "

Det är så mycket jag vill göra med vårat hem. Känns som att jag har tusentals idéer och det "enda" som sätter upp hinder är bristen på pengar. Tänk, bara tänk, om man skulle vinna pengar? Hur skoj vore inte det? Få göra klart det som skall göras klart och fixa till det som behövs. Vore underbart!
Just nu drömmer jag om ett nytt och fräsht kök. Jajamen. Har fastnat lite i den s.k "köksfällan". Eg. handlar det inte om så mycket och i ärlighetens namn tror jag inte det skulle kosta så mycket. Tanken är att fixa till det lite och att det skall planeras lite bättre. Men ingen flytt av avlopp, el eller nåt sånt. Drömma kostar inget. Än.

Sen skulle jag vilja fräsha till i vardagsrummet. Byta golv,byta ut typ alla möbler och göra precis som jag ville från början. Jag vill göra om allrummet på övervåningen, lillans rum, lilla toan där uppe, göra klart badrummet nere och fixa till källaren. Fy tusan va billigt det är att drömma!

måndag 5 september 2011

Gå ner i tid på jobbet

Läser lite i vårdfackets tidning där det är ett litet reportage från Västerbotten, Umeå och en avdelningen på sjukhuset där. Det har visat sig enligt statistik att många unga och många nyutexaminerade väljer att gå ner i tid, till 80-85 procent. För de orkar inte. En mindre del har angett småbarn och mycket sjukdomar som anledning att gå ner i tid. Men större andelen av de som gått ner i tid har inte barn under 8 år (vilket anses då vara den magiska gränsen till småbarn och större barn), eller några barn alls.
En ung sköterska, 27 år gammal och inga barn har valt att gå ner till 85 procent. Hon orkar helt enkelt inte. Sedan så har de ju givetvis "den andra sidans åsikter" också. Där en sjuksköterska som jobbat i 30 år säger att vårdyrket inte alls är tyngre än nåt annat. Men om man inte vet nåt annat så är det ju inte tyngre.

Jag har valt att gå ner i tid. Nu kommer jag jobba 80 procent ett tag framöver för jag orkar helt enkelt inte. Jag anser att jag inte kan ge den vård, det stöd och vara den där braiga sjuksköterskan och arbetskollegan till 100 procent. Och det är ju det jag vill! Men orken finns inte.
För min del är det inte konstigt då jag har en sjukdom som innebär att orken sinar, energin fort tar slut och tröttheten är ett faktum. Dygnet runt. Men i ärlighetens namn trodde jag väl aldrig att det skulle hindra mig från att jobba heltid...

Då jag nu läser denna artikel förstår jag att det inte bara är min sjukdom som "tvingar" mig till detta beslut, utan det är väldigt tungt att jobba inom vården. Eller enligt den sjuksköterska som jobbat i 30 år är det inte så. Mina yrken genom de år jag vart yrkesverksam är: servetris, kallskänka inom restaurang, restaurangansvarig, bartender, affärsbiträde, vikarierande lärare årskurs 1-9, städerska, inom callcenter (olika arbetsroller), skötare inom psykiatrin. Med andra ord har jag jobbat inom många yrken. Och ärligt? Sjuksköterska är det tyngsta hittills för det innebär så mycket ansvar, mycket press på vad man ska kunna, förväntningar, samt ha ett ständigt lugn med mycket tålamod och svar på alla de möjliga frågor (och omöjliga)... Ja i all oändlighet kan jag fortsätta beskriva det yrke jag har valt. Nu låter detta väldigt negativt, men det är det absolut inte! Jag älskar mitt yrke och vill inte byta bort det, men jag orkar inte en vanligt heltid. Och när unga, friska personer inte heller orkar... Ja då kanske det är förståeligt att inte jag orkar...

Vad vill jag ha sagt med detta då? Låter mest som att jag försöker försvara mig. Och det gör jag. Det här är förklaringar och ett försvarstal till varför jag gått ner i tid. Sedan hoppas jag på förståelse, sympatier och acceptans.