tisdag 29 november 2011

Livets tvära vändningar

När jag vaknade nu på morgonen möttes  jag av riktigt tråkiga nyheter. En ung kvinna har gått bort. Denna kvinna heter Lindha och var till mig en gammal bekant. Vi umgicks då vi var små, men tyvärr har jag inte många minnen av det... Träffade henne igen som vuxen för en ca 5 år sedan. Då var hon nära vän till Niclas. Jag ser på min sambos axlar att detta tynger honom. Mycket. Sorgen lyser i hans ögon.
Och det finns så många fler, så många till, som idag tänder ett ljus och sörjer en ung kvinnas bortgång.

Tänk, bara tänk, om en liten del av det stora hela kunde ha varit annorlunda? Det krävdes så lite, men blev så mycket. Sist jag hörde något om henne, sist jag fick veta något verkade hon lycklig. Men skenet kan bedra. Vad vet jag om vad som försigick?

Tänker på er alla! Vila i frid Lindha. <3

tisdag 22 november 2011

Nä, men inte var det min tur inte. Och bra är väl det!

Oj så länge sen jag uppdatera nu... Men så kan det vara ibland. Har ju faktiskt inte lovat att jag ska uppdatera varje dag ...
Sist jag skrev berättade jag om helgen, våran utekväll och att jag trodde jag skulle åka dit. Inte för nåt brott nu, men i den hemska förkylningen/viruset som i stort sett alla runt om mig haft. Både en och två gånger. Jag är lika frisk som tidgare och är inte förkyld, inte sjuk. Nä. Utan jag jobbar och står i. Däremot känner jag att det är det nåt som ligger där och gror till sig. Lite småsnuvig, ont i huvudet och bara allmänt lite extra hängig... Ni vet vad jag pratar om.

Har haft det jättebra senaste dagarna. Är ledig fram till torsdag e.m och jag njuter! Fixar lite här hemma... städar lite, lagar mat, går promenader med hunden och bara är. Och så tar jag ju hand om min älskade familj förståss! Igår fick jag världens överrraskning. Min älskade vän ringde och sa att hon hittat ett jättefint hörnskåp (tänkt till köket) på reprisen. Har sett det på blocket tidigare... Bad henne boka, men då var hon tvungen att betala. Klar jag skulle ha det! Sa till Niclas att vi skulle hämta det sen. 5 minuter senare knackar det på dörren och in kommer hon med skåpet. Bär det själv. Haha! Underbart! Så här blev det:


Hörnskåpet:


Det är målat i typ en gräddvit färg och sedan hårdlackat, kanske båtlack?


Nedre skåpet


Övre skåpet




Det är inte delbart, utan sitter ihop. Den där klockan tänker jag ta bort. Tyvärr blir det ju ett hål där, men jag får helt enkelt hitta nåt annat att sätta där. Synd att skåpet är förstört för det är riktigt gammalt! Lagom nött, kantstött och alldeles sött! Älskar det!

Ni som då vet hur våran hörna sett ut... Tja... Vad tycker ni?



Min tanke är att den där blåa möbeln ska bort och istället blir det två hyllor på väggen där som man kan ställa saker som man använder ofta. Nu är det även tomt ovanför överskåpen i köket. Där har det vart allt möjligt! Förvaringsbunkar, bakformar, tårtfat...o.s.v Allt det är undanstoppat i skåpet. Så nöjd jag är! En bra bit på väg till en förändring i köket.

Ser ni förresten vad som står där?



Den snyggaste kapselmaskinen på planeten! Haha! Nä skoja bara.. Men det är en sån. Från Dolce Gusto. Det är samma som Tassimo, men dem här har kapslarna från Zoega och Nestlé. Många mer smaker dessutom. Det här är då min julklapp från Niclas och pojkarna! Så glad jag är!

måndag 14 november 2011

Undrar om det är min tur nu

Haft en superbra helg! Lördag var vi och åt köttsoppa hos svärpärona och det var ju då så himla gott! For till syrran och grattade henne, fikade och surrade lite. For hem och funderade på vad kvällen skulle erbjuda. Beslutet blev att fara till syrran (igen), dricka lite alkohol, surra och ha trevligt med utgång på puben som avslutning. Hade väl inga speciella förväntningar på kvällen då Niclas var trött, jag hade/har ont i kroppen och att gå ut på puben är inte åt vi brukar göra. Händer väl en gång per år eller nåt.
Men kvällen blev så rolig! Full blev jag, dansade i mängder gjorde jag, vi åt döner kebab och åkte taxi hem. Träffade goa och roliga människor, skrattade, drack, surrade och trivdes. Bättre kväll/natt går inte att önska!

Sov till strax efter 8, vaknade, drack en resorb + drygt en liten vatten. Somnade och vaknade igår vid 13.40. Jisses. Har aldrig sovit så länge då jag vart onykter. Dagen igår bjöd på mat på Max, fika hos Niclas syrra vars karl har fyllt år. Hem en sväng och sen till pappsen för att gratta på fars dag med en flaska gott rödvin. Hem och bara flyta ut i soffan. Slappa, se film och mysa med karl´n. Vi gick å la oss vid 23, jag somnade, sov några timmar och sen var natten förstörd. Har vaknat x jättemånga gånger, drömt konstiga drömmar och har haft ont i hela kroppen.
Och idag är jag då snuvig och har ont i huvudet. Är det min tur att bli sjuk nu då? Jag vill inte vara sjuk, men samtidigt är jag less på att känna mig hängig utan att vara förkyld/sjuk och då är det bättre att det bryter ut ordentligt. Då får man göra bort det!

Nä. Lite mer kaffe, göra mig klar och sen fara på första passet denna vecka. Jobbar kväll, dag, kväll, dag, dag. Sedan ledig i fem dagar! Så skönt det ska bli!

Kram på er!

onsdag 9 november 2011

Jävla flugor! Så less jag är!

Alltså vi har inte skitigt. Men likförbannat så blir vi aldrig av med dessa irriterande (minst sagt!) bananflugor, som jag numer kallar för avloppsflugor. Det är därifrån dem kommer... från avloppet. Och så kommer dem i perioder. Skulle tro att dem är borta under perioden dem har lagt ägg tills dem kläcks för vi får bort dem rätt snabbt.
Men fan så less jag är! Nu kryllar det av dessa äckliga små skitflugor *ryser* Tur vi har mirakelmedel som tar dö på dem. Utan det skulle jag bryta ihop. Har funderingar på om vi ska ta och byta ut alla avloppsrör, ni vet dem som finns i köket och i badrummet. Kanske får man bukt med detta elände då.

Jaja. Nu ska jag då städa och rengöra typ allt! Är så fruktansvärt äcklad!

Tur jag ska hämta upp lillans kusin idag så dem får leka. Då behöver jag inte tänka på att roa henne medan jag städar. Har blivit en vana det här. Att en gång i veckan hämta hem henne också. Men det är bra! Båda tycker ju om det och varför inte? Då jag likes är ledig så går det ju utmärkt.

lördag 5 november 2011

En glimt från förr

Satt och funderade lite så här på morgonen. Kom ihåg då jag själv var i lillans ålder, 7-8 år. Minnen är få. En del är mindre roliga, en del superroliga och speciellt ett minne är helt underbart... Men jag vet inte. Kanske var jag äldre. Mycket möjligt, men ändå ett barndomsminne.

Det är vinter ute. Kallt, mörkt och det tjocka snötäcket ligger tungt, men fluffigt över hela min värld. Sakta vaknar jag till liv i min säng, i mitt rum som säkerligen delas med något syskon. Kommer inte riktigt ihåg. Kylan i rummet gör sig påmint då mina händer och armar letar sig utanför täcket. Under täcket är det varmt. Har förmodligen även en filt av något slag över täcket för att ge en frusen lite kropp varm.
Ute är det becksvart. Solen har inte stigit upp än och jag vet att ljuset bara varar i nån timma, mitt på dagen. Men varför vet jag inte.
Blinkar lite för att försöka vänja ögonen vid mörkret. Tittar mig omkring och jo, rummet är som det var då jag gick till sängs. De välbekanta tapeterna, bordet, stolarna, bokhyllan, sängen och gardinerna. Allt som det ska. Bordet är ett gammalt bord, ett tung och stort pelarbord som man kunde förstora med iläggsskiva. Jag tror man även kunde höja och sänka det. Undrar vart det tog vägen..? Idag hade jag velat ha det här. Ett vackert bord ändå.

Beslutar mig till slut för att stiga upp. Måste gå på toaletten. Sätter ner mina fötter på golvet, huttrar till för det är kallt. Har ett nattlinne på mig, i ren bomull. Har nog ingen morgonrock, utan drar på mig nå sockar för att gå ner till nedervåningen. Går ut ur rummet, går genom en liten halldel, förbi pappas sovrum, dörren är stängd. Men jag vet att pappa är vaken. Jag doftar mig till det...Går ner för trappan. Den är smal och har två "hörn".  I den här trappan har vi lekt, tyvärr. Både det ena och det andra har hänt där. På övre delen går det ett staket i svart smide. Där brukar vi klättra, hänga knäveck och busa för fullt. Min bror fastnade med huvudet där. Stackarn! Det gjorde jätteont!. Eller var det jag...? Hm.. minnet är lite suddigt.
Väl ner kommer jag direkt till hallen. Där är det jättekallt. Trots en innerdörr drar det kallt från springorna i ytterdörren.
Det lyser i köket. Kökslampan är en kryddlampa i furu som lyser med ett behagligt ljus. Doften blir starkare, mer tydlig. Jag skyndar mig förbi köksingången och in på toaletten. Är ju kissnödig! Sätter mig på toaletten och kväver ett skrik. Toalettringen är gjord av porslin... isande!
Går in i köket. Min pappa sitter där. Doften är ljuvlig och i köket är det varmare. Jag sätter mig i kökssoffan och lutar mig fram över bordet. Vet att pappa har gjort köksbordet. Stort och i gedigen furu. Han har kvar det än idag, men det är slipat och omlackat på grund av oss barn som hackat och karvat i det fina bordet.
Pappa sneglar upp från morgontidningen, det är den gamla vanliga piteåtidningen, säger god morgon och fortsätter läsa. Jag frågar om jag får läsa serierna sen. Började läsa i tidig ålder och serierna var det bästa, på den tiden i alla fall.
Radion låter lite svagt i bakgrunden. Det är lördag. Har för mig att på radion idag kommer musikkrysset som pappa förmodligen skulle klara galant. Att lösa korsord, kryssa och veta en massa, det är min pappa det.
Jag tittar på honom och leendet smyger sig fram på mina läppar. Där sitter han. Som vanligt med sin limpmacka (den limpan saknar jag!) med herrgårdsost på och så en kopp med kaffe. Det är den doften som följt med mig från övervåningen och ner. Nykokt kaffe i panna på spisen. Underbart!
Värmen sprider sig i kroppen och dagen har börjat.


fredag 4 november 2011

A walk along the memory lane...

... eller så bara en promenad i becksvart höstmörker. Duger det med. Har fått till vana att gå promenader med jycken och det tycker jag är en tummen upp! Inte att jag går promenader, utan att det har blivit till en vana. Oavsett väder och vind. Stora pluset idag är att Niclas följde med. Mycket trevligare att ha sällskap.

Jobbar i helgen så jag lär inte gå så mycket mer förrän måndag kväll. Möjligen söndag kväll. Anledningen är ju den att det är en barnhelg också. Känns som att den lediga tid jag har vill jag spendera med familjen och vet ni? Dem är inte sugna på promenader så jag blir nog nedröstad på ett sånt förslag...
Tittade igenom mitt schema för nästkommande period och gissa vad? Jag har lyckats lägga så att jag är ledig varje barnhelg. Är superglad för det! Under barnhelgerna känns det alltid mer stressigt att jobba...av nån anledning. Och lillan blev också hon väldans glad över det! Kommentaren var: "världens bästa överraskning, mamma!" Gullebarnet mitt. Hon vill verkligen inte att jag ska jobba helgerna... Kan jag gott förstå, men det är ju ett måste med det yrket jag har.

Nä. Nu är det slutsurrat för denna gången. Och inte vart det nå minne här inte. Usch och fy vad jag luras med rubriken.

torsdag 3 november 2011

Jo jag vet.. det här blir ett gnällinlägg :-/

Det är inte ofta jag gnäller, men nu gör jag det. Har haft, sedan ett bra tag tillbaka, ett ordentligt skov i fibron. Denna gången med mer värk än vanligt. Eg. är det inte så farligt så, men det ger ju som lite "biverkningarn". Svårare att somna, svårare att sova och sängen känns inte så skön då det "spränger" i armarna, värker i ryggen, är stelt i nacken, huvudvärk deluxe,  "spritter" i benen och domnar i fötterna. Skönt. Eller så inte. Vanligtvis brukar jag "rida på värkvågen" så att säga. Alltså, svårt att förklara, men jag vaggar mig själv till sömns med hjälp av värken. Den "dunkar" ju på ett underligt vis.
Låter ju inte så hoppfullt intelligent det här, men jag tror ni förstår vad jag menar. Nu går inte det där lika bra. Störningar är värre än tidigare och nu är det ofta tårarna kommer innan jag somnar... Värst av allt är att "lätta" värktabletter är som sockerpiller och "tyngre" värktabletter gör mig mer sjuk och på det så tål jag inte NSAID preparat, ni vet, de piller som är antiinflammatoriska. Suck, pust och stön. Ibland önskar jag att jag inte skulle vara så biverkningskänslig, eller kanske ska man säga "verkningskänslig"? Förr i tiden, som den tiden då jag var yngre, brukade jag säga att jag inte "tålde" vanliga smärtlindringspiller. Skrattade och skämtade om att "jag blir påverkade, nästan onykter, av en alvedon". Redan då var jag "verkningskänslig" och tyvärr är det sju resor värre nu, då det även gäller biverkningar...

Så vad jag gör jag åt det här? Självklart försöker jag ta hand om mig själv. Ut på promenader för frisk luft och lättare motion (hunden älskar det!), ligger på spikmattan ibland och så har jag en underbar värmefilt som jag fått av Niclas. Den är super då jag ska sova! Varmt och skönt! Försöker även att slappna av då jag är ledig. Den biten är ju desto svårare då det kliar i kroppen av rastlöshet och vilja att göra nåt. Men orken tryter. Givetvis. Och så klistrar jag på ett leende och gläds åt det jag har. Ett måste för att överhuvudtaget vilja fortsätta vägen framåt.

Jag vet att det är många som tror att fibro inte existerar. Som tror man hittar på. Kan säga så här: jag önskar att det var ett påhitt. Ibland har jag hoppats på att det skulle vara nåt  psykiskt fel på mig, att jag inbillar mig och att det inte alls existerar... Men det gör det. Sorgligt nog. Ibland försöker jag intala mig själv att det är påhitt, att jag överdriver... Har inte funkat så bra. Tänk om jag bara kunde få ha en gnutta extra energi? Tänk om jag bara kunde få min sömn och sova bra? Då skulle det vara en gnutta lättare.

Nåja. Jag har tur. Det finns de som har det så illa att de inte kan jobba, de kan i stort sett inte göra nåt alls utan att det smärtar fruktansvärt i deras kropp. Jag är inte dödligt sjuk och det här går att leva med. Samtidigt kan jag tycka att det är ibland väldigt tungt att hela tiden måsta vara så jävla positiv! Kan ni förstå va energi det tar? Men det är ju så det ser ut i samhället idag. Ett måste att vara positiv, vara glad och full av energi. Ett måste att vara en perfekt mamma, partner, vän och arbetskollega. Kanske inte ett måste, men en förväntan. Och kanske är det värre?