fredag 30 november 2012

Det duger för den här gången

En liten del av vardagsrummet. Man tager vad man haver, eller hur? Ser ni glittret i fönstret? Niclas tyckte det var ett smart sätt att förhindra lite av draget från fönstrena. Tja... varför inte?? :-P Däremot skulle jag behöva fler växter som tål lite kyla och inte dör på en gång... Finns ju som sagt en anledning till varför fönstret endast innehar en stackars gönsak....

Lite välkomnade i hallen. Men byrån. Suck! Förstörd och jag vill bara kasta iväg den! Men jag har inte hittat nån ersättare än och vi behöver förvaringen... Men  i övrigt är det himla mysigt! Listerna i hörnet ska givetvis bort då karl´n i huset behagar plocka bort dem *pikar* ;-)

Och så en del av köket. Är så ledsen över att jysk brann ner... Detta var det enda jag fann på öob som passade någorlunda. 

Jo. Som vanligt gör ju inte bilderna rättvisa. Mycket bättre i verkligheten *försöker med lite undanflykter* Var å kikade runt lite med tjohalia då jag hämtat hon från skolan. Så mycket det finns jag vill ha! Men, men. Jag trivs i vårat hem som är fyllt av allt möjligt, men framförallt kärlek, lycka och värme <3 

Mys å må nu i helgen!

Nu närmar det sig färdigt!

Igår hann jag mycket med pynt och gardiner. Färdigställde köket med ny vaxduk, lite pynt och gardiner nu ikväll. Strax blir det att ta sig upp på övervåningen till kaoset som råder där, rensa, stöka till, städa, göra fint och så pynta. Men den biten blir det mycket lite av då barnen endast är här varannan vecka och vi inte tillbringar tid där då vi är ensamna. Men nån stake blir det nog allt! Dock inga kulor för dem åker upp i granen :-P

Är ledig tre dagar nu och det kommer bli så härligt! Behöver ta igen mig lite och tänka på mig själv, familjen och vänner. Inge jobb och så lite göra här hemma som möjligt. Tänker kanske försöka plugga lite, men det tar jag i mån av tid och ork. Vad ska ni göra i helgen? Planer någon? Vore jätteskoj om nån kanske kan tänkas en glöggkväll. Typ imorgon eller på söndag? Umgås, surra och kanske spela nåt spel? Och så givetvis dricka glögg så man mår lite smått illa. Hör ju som till på nå vis ;-)

Bara höra av sig! (Jo, vi är "flyttbara" så vi kan säkerligen komma också. Å då blir det med barn, ett stycken :-P )

Tjingeling!

torsdag 29 november 2012

Nu var jag då snabb!!

Pyntat blev det och gardinerna är uppsatt i vardagsummet. Yeey för mig!! Imorgon är det gardiner i köket, rensa och städa upp i lilljohalias rum och allrummet, samt pynta. Sen är det nog klart för i år. Så skönt! Tänker fara å kika å se om jag hittar nån vaxduk med nå julaktig på. Tyvärr brann ju jysk här och de som brukar ha så fina... Nåja. Kanske har öob nåt som passar damen.
Nu fattar en halvmeter snö så är det ju klappat och klart. På tal om klappar. Inga oinslagna kvar. Nu är det bara några stycken kvar och sen tror jag att det får vara bra. För första gången i mitt liv så är jag nästan klar med alla julklappar innan första advent. Det är några kvar och dem har jag listat upp i minnet. Haha! Och det vet vi hur det går ;-) Minne som en guldfisk... "å vilken fin sten!" ....  "å vilken fin sten!" ...


Pyntardax då?

Gjorde inte mest vad gäller pyntet igår... Typ inget alls förutom att ta fram kuddöverdrag och gardiner som ligger fint här på soffryggen. Kropp och knopp säger ifrån och vill inte ha mer jobb nu.
Men tror ändå jag ska försöka mig på ett ryck idag. Åtminstone saker iaf så kan gardinerna sättas upp imorgon. Sen är det lite julklappar som ska slås in ikväll då barnen äntligen kommer hem imorgon! Längtar efter dem så mycket <3
Två arbetskollegor var och köpte en jättefin julstjärna till avdelningen och fikarummet idag. Den skulle jag verkligen ha velat ha här i vardagsrummet! Skulle passa fint här. Men kanske finns det en slant till övers för att se om man kanske har råd med en? Kul om man kunde få köpa nåt nytt i år också. Typ en grej per år eller nåt sånt tills man har det man vill ha.  Det är väl lite så ens föräldrar har gjort, samlat på sig och sedan haft komplett som tas fram år efter år. Lätt, smidigt och framförallt blir det inte dyrt om man tar det pö om pö.


Typ en sån här skulle jag vilja ha. Och stor! Den skulle förmodligen ta upp större delen av fönstret. Så snyggt! 
Nåja. Vi får se, vi får se ;-)

Ta mig i kragen nu då? Visst ska jag det? 

Tjingeling!



onsdag 28 november 2012

Det närmar sig. Äntligen!

Som jag skrev tidigare jobbar jag 8 pass på raken, med start i fredags och avslutar nu på fredag. Ska bli riktigt skönt med 3 dagars ledighet!
Tyvärr känner jag mig lite stressad... Det är ju första advent på söndag och nu ska det ju pyntas och förberedas för lite julbak (om jag orkar). Och så ligger jag nog lite efter i studierna också. Fruktat va mycket det är att läsa och lyssna på! Hinner ju som inget. Ändå gör jag allt annat som vanligt med städ, matlagning, tvättning... Ja, ni vet ju hur det är. Så planen är denna: idag ska jag lyssna på lite föreläsningar (så mycket jag orkar), kanske om klockan inte blir för mycket, ta upp lite pynt och börja lite smått. Vet ju att det går fort då jag sätter igång! Imorgon städar jag upp däruppe, pyntar klart och möjligen ta gardinerna, samt lyssna på en föreläsning. Orkar jag inte gardinerna, tar jag dem på fredag. Då är ju allt klart till helgen. Visst? Bara planerna mina håller nu för dem har en tendens att ändras eller inte alls bli av.

Men pyntas ska det iaf! Även om det innebär att studierna blir lite lidande. Då får jag väl plugga i helgen istället om det behövs.
Nä. Dax att sätta igång!
Tjingeling på er!

tisdag 27 november 2012

Tycker du om roliga historier?

Då tycker jag du skriver den historia som du tycker är bäst och ger ett ordentligt skratt och skickar till mig på mailadress: annawesterlund80@hotmail.com  
Ska sen skriva alla och publicera dem i ett inlägg så vi alla får oss ett gott skratt. Det kan behövas så här i mörkret vi nu lever i. Gör du det?

Tjingeling!




Alla känner räven. Och räven känner...

Under en period i mitt liv kände jag att jag ingick i en social grupp. Alltså en grupp med personer som var mina vänner. Personer jag hade roligt med, fällde några tårar med, festade med, pratade allvar med. Personer som jag än i dag håller nära i mitt hjärta för dem var med och formade den jag är idag, de gjorde mitt liv betydelsefullt och fyllt av kärlek. 

Skolåren i den yngre delen av mitt liv, präglades av utanförskap, utfrysning och vissa gånger regelrätt mobbning. Det fanns några vänliga själar som "tog mig an" vid ett par tillfällen, lyssnade och tröstade. Men risken att de också skulle hamna i samma situation, gjorde det tungt för dem. Med tiden avtog det och under högstadiet umgicks jag med ett gäng vänner som fick min vardag att lysas upp. Vilka upptåg vi hade för oss! Än i dag skrattar jag gott åt vissa saker vi gjorde och minnena gör mig glad. 
Jag började gymnasiet och av förklarliga skäl hamnade jag i den grupp av människor som skulle förändra mitt liv, mitt jag och hela min framtid. De personer som jag än idag håller kär. Under den tiden var jag den som kallades "räven". Det djur som många känner till, men den känner inte alla. Och så var det. Till och med mycket senare i livet har jag fått höra att "folk" visste vem jag var, men jag har ingen aning om vem dem var.... Inte för att jag nonchalerade! Nej, absolut inte! Men jag antar jag var ett "hett samtalsämne" eller nåt sånt. Kanske "folk" hade lite och prata om? Jag vet inte. Men så var det i alla fall. 

Sen hände det nåt. Eller nån. Vilket bidrog med allt vad kallas socialt försvann... Alla vänner. Alla bekanta. Räven försvann i sin lya och kom inte ut igen förrän flera år efter. Räven hade blivit osynlig....
Idag sitter jag här och tänker tillbaka på mitt liv. Finns det något jag ångrar? Nej. Ånger gör livet tråkigt, negativt och jobbigt. Visst önskar jag ibland att jag skulle kunna ha valt andra vägar, men då hade inte allt det positiva hänt. Alla människor jag mött genom åren på mina arbeten inom restauranger. Min Niclas, min dotter, mina bonusbarn... Det hade inte hänt. Visst önskar jag ibland... Mest för att då hade jag sluppit allt det som får mina ögon att tåras och hjärtat att gråta.

måndag 26 november 2012

Det här med jobb...

... är en bra sak. Det ger erfarenhet, lön som i sin tur gör att man kan betala räkningar och sätta mat på bordet. En viss social gemenskap (beroende på yrke förståss) och en samhörighet. Mycket positivt. Det har också visat sig att det gör att sociala livet, hushåll, barn, matlagning, egentid, motion och annat nyttigt liksom försvinner nånstans i periferin. Typ. För om man tillbringar större delen av sin vakna tid på ett arbete, så kanske man inte alltid har tid, eller orkar att göra allt annat. Har jag som upptäckt.

En liten påminnelse till nära och kära, vänner och bekanta: mitt jobb och mina studier kräver tid. Vilket innebär att jo, för en tid framöver kan det hända att min sociala sida blir ytterst bristfällig. Det kan även betyda att jag för en liten tid framöver knappt kommer synas offentligt. Inget ont menat med det! Men jag är inte alls sen på att träffas och umgås för det behövs. Kan jag lova. Att bara sysselsätta sig med jobb och studier är inte sunt för nån.

Nä. Nu hopp i säng så jag orkar upp för mer studier och jobb imorgon!
Tjingeling!

Tyvärr inga bilder idag

Chefen ringde och jag fick ett extrapass nu ikväll. Har suttit och lyssnat på en föreläsning och har insett att det kommer bli svårt att hinna läsa allt som ska hinnas innan tentan... Hade först tänkt att denna dagen skulle gå åt till studier, laga lite god mat och förbereda för adventspyntning. Det sket sig kan man säga :-)

Så därför blir det inga bilder på goda bakverk av min vän idag. Möjligen ikväll om jag orkar. Är lite smått trött och slut. Kollade schemat mitt lite och upptäckte att med den här dagen och sedan resten av veckan, kommer jag jobba 8 pass på raken. Känns lite tungt. Men det ska nog gå bra ändå! Positivt tänkande is the shit!

Ha en bra dag alla underbara! Nu ska jag göra mig klar och bege mig iväg.
Tjingeling!

söndag 25 november 2012

En sådan här vän växer definitivt inte på trä´n!

Igår kom underbara Therese hit och med sig hade hon en present, en lite försenad födelsedagspresent.

På ett kort hade hon skrivit denna dikt: (tänkte ta kort, men det gick som inte och blev dålig bild)

Ingen vill falla
Eller känna sig svag.
Men hjälp behöver alla,
  Även du och jag

När orken då tryter

Och kroppen går i kvav,
Samt alla andra skryter
  Om allt de klarar av.

Då är dina vänner,
I alla fall den här
De som vet hur du känner
  Och försöker finnas där.

Mitt bidrag som vän
Till din födelsedag, jag tänker,
Är en present jag har på känn
  Hela familjen glädje skänker.

Med kronisk värk
Är det inte lätt att baka.
Därför får du här mitt "hantverk".
  Jag hoppas det ska smaka!


Tänker ta en bild på hantverket hennes imorgon och fresta lite! Har idag smakat på en av blåbärspajerna som av nån anledning tog slut :-P Så underbart god! Och Therese? Den behövde inget extra socker och perfekt sötad! Niclas sa det han med att den var jättegod.
Är så otroligt tacksam att det är svårt att beskriva med ord <3

Tack än en gång vännen!

Kvinnor kan vara riktigt jävliga!

När jag och Niclas hade dejtat ett tag och officiellt gått ut med att vi är i ett förhållande så fick jag vara med om än det ena och än det andra. Som många andra hade vi våra vänner och bekanta på var sitt håll. Än i dag är det så. Tyvärr.
Under första året vi var med varandra så var det många runtomkring oss som trodde det inte skulle hålla, ville att det inte skulle hålla (av olika anledningar) och jag tror ärligt det var nån som försökte sabba det också.
Fram till för nåt år sedan va vi ofta på stan och fikade. Självklart träffade man en massa olika människor och otroligt många som Niclas var bekant med, en gammal vän, en gammal flamma, en gammal knullkompis, en skolkamrat. Listan kan göras lång! Till en början så tänkte inte min käre karl på att presentera mig för dem han hälsa på och stannade och surrade med en stund. Jag stod bakom honom och ja. Där stod jag. Som en liten hundvalp som skulle lära sig att inte hoppa och hälsa på andra...Detta gjorde ju mig irriterad, minst sagt. Efter ett tag tog jag det med Niclas  och sa mer eller mindre att man presenterar den man är tillsammans med, det kallas för artighet och gott uppförande. Så det började han med.
Männen vi träffade tog i hand. hälsade, surrade. Kvinnorna? Tog i hand, hälsade, log och såg ner på mig. Kastade emellanåt en "blick" som gott och väl talade om att jag inte hade där att göra. En del vände ryggen till och nonchalerade mig totalt och en del visade öppet att de ogillade mig, eller möjligen att jag jag var där med Niclas.

Många diskussioner om varför har de varit. "Lösningar" som att jag var/är för ung, svartsjuka, rädsla, osäkerhet.. Ja. I stort har nog allt kommit upp. Vissa tror jag har vart rent av förbannade för att "jag tog Niclas ifrån dem". Allt det här har tyvärr resulterat i att vi har knappt några gemensamma vänner. Några få, men där stannar det. Tyvärr. Jag har försökt att prata med dem, jag har varit trevlig... Men det räcker inte för att komma in i "gemenskapen" och bli accepterad. I dag är jag mest ledsen över att det blivit så. Att vi hamnat utanför en social samvaro. Och ledsen är jag över att det troligen då är mitt fel.

Hur kommer det sig att kvinnor är så förbannat otrevliga och elaka? Alla Niclas manliga bekanta och vänner har vart trevliga, surrat lite och ja. Bara allmänt så där. Visst har jag känt mig ung och många gånger för ung, men det går bra ändå. Och så kommer det en kvinna. Som inte har förmågan att vara trevlig, utan falsk, nedlåtande och kall... Vad är det hos mig som gör att en annan kvinna inte vågar prata? Var är det som gör att man måste se ner på en annan, låta stroppig och drypa av en falskhet så fort käften öppnas? Är det verkligen så svårt att vara genuint trevlig, öppen och naturlig?

(bilden lånad från google)

fredag 23 november 2012

Tänk att man aldrig vänjer sig...

Så kom slutet på veckan. En vanlig fredag, början till ledig helg för vissa och början till jobbhelg för vissa. Typ mig själv. Men varannan fredag så är det ingen vanlig fredag här. Då är det en fredag få vi endast är två kvar i familjen... Alla tre barnen far. Det blir tyst och ensamt.

Nu på morgonen gick jag upp och väckte min lilltjohalia. Hann inte mer än att lägga min hand på hennes arm för att stryka lite mjukt, så slog hon upp ögonen och sa "buh!". Hon har vaknat själv för första gången på hela veckan och jag vet varför. Hon längtar så mycket efter sin pappa!
Jag hinner borsta hennes hår och krama henne hårt med orden "jag älskar dig, mammas hjärta..." innan taxin till skolan står på gården. Niclas kommer och ger henne en bamsekram. Hon går ut genom dörren går mot taxin och vänder sig om  med ett leende på sina läppar "älskar dig mamma, syns nästa vecka!".Lika mycket som hennes leende värmer mitt hjärta, lika mycket sorg innebär de sista orden...

Samma sak varannan vecka. Och jag vet att jag aldrig kommer att vänja mig vid det.



torsdag 22 november 2012

Har ingen rubrik idag...

Nä men idag känns det som att kroppen är riktigt mör... Hängig, trött och känns allmänt dålig i kroppen. En dag då jag helst att velat sova bort hela dagen. Trots det har jag hunnit med en föreläsning på förmiddagen, startat en tvättmaskin och planerat middagen. Ska ta tag i lite mer saker innan jag far iväg för att hämta hem tjohalia från skolan. Handla och så hem. Ska försöka komma ihåg att köpa tejp för här ska det slås in lite julklappar!
Ikväll är det friidrott för gumsan och själv blir det väl att bara sitta och ta det lugnt under tiden. Hade tänkt mig en promenad med jycken under tiden, men tror inte jag orkar idag. Han får nöja sig med en imorgon istället innan jag börjar jobbet. På tal om jobb så börjar det bli lite intressant att se hur länge till jag orkar... Kroppen skriker efter varje arbetspass och tröttheten är lamslående. Och detta fastän jag äter mina vitaminer och mineraler för att försöka hålla kroppen i balans. Kan ju i och för sig bero på det taskiga väder vi har.... Fortfarande "grönt" ute, plusgrader och regn, regn och åter lite mer regn. Brukar inte tycka om vintern, men lite snö är faktiskt bättre. Det värsta med det här är då det fryser och blir snorhalt.

Knappt nå kommentarer har jag heller fått. Vad är det här? En rad kan ni väl skriva som är in och läser? Sist jag kollade så bits jag inte! :-P  Låter bara illa emellanåt... Hehe...

På tal om nåt helt annat. Snart är det första advent (känns inte riktigt så med tanke på bristen av vitt på backen...) och pynt med härliga ljusstakar, mysiga gardiner och lite mera ljus på kvällarna. Vore ännu mer mysigt om man kunde vara några vänner som träffas, dricker lite glögg, äter skumtomtar och kanske spelar lite roliga spel? Har nåt spel här hemma som inte ens är öppnat än... och det köpte jag förra året! Jisses. Känns tragiskt att vi inte kan spela vanliga, riktiga sällskapsspel här hemma. Tänk vad tekniken tagit över. Datorer, androidtelefoner, ipads, surfplattor... Ja. Snart slutar dem väl upp med att tillverka sällskapsspel. Nä. Jag är inte nå bättre själv. Tyvärr!
Nån som är sugen på glögg och spel nån kväll här framöver? Bara höra av sig vettja!

Nu ska jag göra mig klar för dagen och hämta hem den kortare avbilden av mig. Åtminstone humörmässigt i alla fall...
Tjingeling!

onsdag 21 november 2012

"Rätta sätten att fostra en hund på" ??

Fortsätter lite på ämnet hund eftersom det är något som ligger mig varmt om hjärtat om än jag inte är aktiv i brukshundklubb eller tränar aktivt med hund.
Frågan är väl lite om det är så viktigt med "professionell" träning på alla hundar? Måste man gå kurser, tävla och prestera med en hund? Och vad är de rätta uppfostringsteknikerna? Hur ska man fostra en hund?

Själv har jag aldrig gått en kurs med nån av hundarna jag ägt. Inte en enda. Inte heller är jag medlem i nån klubb heller. Istället har mitt hundägande bestått i att träna på hemmabasis, lära grundkommandona och sen se till att jycken beter sig. Lekt, busat, motionerat och ja, bara varit ibland också.
Jag har idag en jycke, en blandis mellan schäfer och rottweiler. Som de flesta vet så är han av s.k bruksraser och brukligt är att träna spår, sök, lydnad, skydds, IPO....Ja, en massa sådant med dessa raser. Men, det man bör komma ihåg är att det är individer. Min stackars krake tycker inte det är så roligt. Nä. Mycket bättre med långa sovmornar, mys och långpromenader. Leka, absolut! Busa med andra hundar, absolut! Träna lite grann går han med på. Dock är han inte något stjärnskott inom bruks.

Så mitt tycke är att nej, man behöver inte träna professionellt och inte heller gå kurser, tävla och prestera med hunden sin. Vissa är inte ämnade för det, även om det råkar vara en s.k bruksras.

Däremot kan man ju tycka och tänka rätt mycket om det här med uppfostran, regler, gränser, bruk och sätt gällande sitt hundägande och önskat beteende av sin älskade vovve. Alla har vi sett "bjäbbande småhundar", vovvar som gör utfall och nästan "vrålar", andra som drar i kopplena så den som håller i andra ändan nästintill släpas fram. Ja, det finns alla de sorter. Och så har vi de som skäller massvis då det kommer nån, hoppar, studsar och har omkull folk. De hundar som gör sina behov inne och är allmänt ouppfostrade. För visst är det så? Att kan de inte "föra sig" inomhus och även utomhus är brist på uppfostran.

Jag har vart med om de som är tvärt emot också. Så lydiga, eller ska man säga "hunsade" i den milda grad att de har kissat på kommando. Aldrig annars. Eller betes sig nästintill som robotar. Gör inget utan mattes/husses tillåtelse. De stiger inte upp från plats, de går inte fram till nån, de gör absolut ingenting utan ett kommando/tillåtelse från sin ägare.
Rätt eller fel? Vad är rätt och fel? Nu talar jag inte om att sköta om hunden, d.v.s inte slå och göra illa, att missköta med klor, päls, mat, tänder o.s.v.

Vad tycker du? Vad är rätta sätten att fostra en hund på? Vilka gränser och regler har du? Får hunden vara "hund" eller ska den lyda minsta vink oavsett?
Och det mest viktiga kanske: anser du att du har rätt, eller kan du acceptera att andra gör på sitt sätt utan att känna behov att "pracka på" dina åsikter?

Lite att tänka på så här på kvällskvisten!

Tjngeling!

måndag 19 november 2012

Riktigt bra respons!

Fick en kommentar uppdelad i två på förra inlägget om körkort på hund. Läs dem här. Och det är Jennie  som har skrivit det. Underbart! Och jo vännen, det räcker säkert för flera månader! Haha ;-) Mycket kloka ord från en person som är rädd för hundar, lärt sig handskas med min jycke och som funderar på egen hund så småningom (tror jag :-) ) Så här önskar jag att fler kunde resonera kring hundar, ägarskapet och allt runt omkring.

Vore skoj med fler kommenterar med åsikter och tankar kring körkort på hund. Alla är välkomna att skriva en rad eller två! Se så, var inte rädda nu! ;-)

Tjingeling!

Körkort för att äga hund? Bör det införas?

Under helgen har det varit skriverier om denna artikel på facebook och i bloggar jag följer. Det handlar om den där rottisen som bet ett barn i början av oktober och nu beslutats att det inte blir åtal.
Enligt artikeln har man gjort en grundlig undersökning och även utvärderat hunden för att se om den var aggressiv eller tränad för det. Tydligen har allt visat att hunden hade haft ett lekbeteende som övergick till bitanden. Sedan finns det inte heller tillräckligt med bevis och nåt att gå på för att åtala ägaren eller den tillfälliga hundföraren. Rätt eller fel? Ska man ställas till svars oavsett? Har en hundägare fullt ansvar hela vägen? Finns det en gräns?

Jag tänker som så att en hund är ett djur, med instinkter. Om man nu har utvärderat hunden det är inget hos den som utlöst det hela och inte heller att hunden var tränad för det, går inte gränsen där då? Var det kanske så att hunden var lekfull och det gick överstyr? Visst ska hundföraren göra allt i sin makt för att det ska upphöra och helst inte börja alls, men vissa gånger är det svårt med hundar. Behöver man verkligen åtala då? Eller kanske man ska se till att hunden hamnar hos någon som kan träna den att INTE göra på det sättet och som kan ha kontroll över den. Alt. är avlivning, men det kan jag tycka är för mycket om utvärderingen inte visar på aggressivitet.

Sådant här händer som tur var inte alltför ofta, men tillräckligt för att man ska börja fundera på ägarens uppfostran på hunden. Däremot så ser jag väldigt ofta "ouppfostrade" hundar som skäller, gör utfall och som jag ibland kan tycka är labila och otrygga. En stor hund (framförallt) kan bli riktigt farlig i fel händer. Vad tycker ni? Ska det finnas en form av förarbevis för att äga hund? Och i så fall hur och varför?

Rätt stilig va? Detta är då inte hunden som bet pojken, utan min älskade jycke! 

söndag 18 november 2012

Ajaj... Brottningsmatch pågår!

Nä, jag ska inte klaga... måste bara skriva ner hur jag har det i kroppen. Tänkt lite som en "dagbok" för min egen skull. Ni behöver inte läsa det här om ni inte själva vill. Däremot, har ni tips på vad som kan lätta, kommentera gärna!

Jag försöker plugga. Läsa lite i litteraturen, fördjupa mig och samla lite kunskaper. För tillfället så känns det som att det är lite smått överväldigande med 4 hela böcker á ca 300 sidor vardera, en massa länkar med massor av text och så vidare... Det är fruktat mycket för en kurs på 50%. Om man ska tänka logiskt så innebär 50% 20 timmar i veckan. Men med det här materialet så tvivlar jag starkt på att 20 timmar i veckan räcker... Nåja. Jag ska fixa det!
Om det inte vore för kroppen. Vaknade i morse med en rygg som var stel och gjorde riktigt ont. Var nära att jag inte klarade av att sätta mig upp i sängen. Förstår inte varför ryggen blivit så här? Eller jo, jag förstår varför... Tyvärr har jag slitit för mycket på jobbet vid vissa tillfällen och tror inte ryggen lär bli bra än på ett tag. Fotlederna och fötterna värke så det står härliga till! Stundvis har jag svårt att stå på dem... och så domnar hela benen titt som tätt. Värst idag är armarna. Ni vet den där "kärringnerven" som gör jävligt ont att slå i? Mmm... Det känns som efterdyningarn efter man slagit den med domningar och "slitningar" nerför armarna. Vilket ger värk, domningar, sockerdrickskänsla och slitningar i händerna. Ibland hoppas jag att det visar sig att jag har feber. Då skulle jag ha en förklaring till det här. Men gissa vad? Jag är frisk som en liten nötkärna!

Ja. Tänk om kroppen nån gång kunde följa min vilja istället. Va skönt det vore och framförallt lätt! Nu känns det mer som att jag brottas med kroppen hela tiden vilja vs kropp. 1-0 (minst!) till kroppen då...

Nä. En till kaffekopp och så dyka ner i en bok och glutta lite! Ta mig f*n att jag ska vinna rond två ;-)

(bild lånad från google)


Tjingeling!

Det finns de som inte är ett dugg "empatiska". Och inte heller vet dem vad ordet står för.

Måste ju få säga att det var dålig respons på mitt inlägg om empati igår. Lite ledsamt att det blir så för jag tycker inte bara det är roligt med kommentarer, utan det vore skoj om de fanns folk som kunde ge av sina egna erfarenheter, sitt eget tycke och tänke.

Jag vet en av en del personer som ofta säger att dem är empatiska, men som i verkligheten inte är det. De visar gärna sitt stöd, till en viss del. De ger en kram, men inte helhjärtat. De lyssnar, men inte på allt. Och de kan definitiv inte förstå, ha medkänsla eller sätta sig in i olika situationer.
Många diskussioner som jag vart med i så pratas det om att man inte kan förstå allt, eller alla känslor för att man själv inte befunnit sig i samma situation. Som exempel kan jag ta föräldrar som mister sitt barn. Det har inte jag gjort och enligt många så kan jag inte förstå vad dem känner. Inte heller kan jag sätta mig in i situationen för jag har aldrig vart med om den. Så med andra ord kan jag inte säga att jag är empatisk.

En verkligt idiotisk diskussion! Hur kommer det sig att folk säger så? Är det för att de inte kan visa medkänsla? Är det rädsla för det dem inte kan förstå, eller rättare sagt inte vill förstå? Självklart så har inte alla befunnit sig i alla situationer men tacka f*n för att jag kan vissa medkänsla och förstå ändå. Den som inte kan det och som säger sådana där saker, dem är allt annat än empatiska.


lördag 17 november 2012

Kvällen är här

... och jag med den. Håller på och ska få lilltjohalia i säng och det är lättare sagt än gjort! Älskade tjejen som hade feber igår och inte idag vilket innebär en rastlöshet liknandes en vallhund som inte fått springa på ett par veckor. Skrattig, surrig och skämtglad är hon ikväll. Rapp i käften börjar hon bli och skämten kan hagla i ett emellanåt. Mycket roligt! Har senaste gångerna hon vart här fått skratta åt och med henne av skämt, tankar och konstiga idéer hon får för sig. Mitt hjärta det sväller av lycka varje gång jag ser på henne och leendet är brett och fyllt av äkta glädje <3

Och så säger hon "mamma upp i dagen" då hon gör nåt så skratten bubblar. Kanske är det så? Hon är rätt lik mig i sättet och definitivt i humorn.

Nu är det dax att hämta upp det sista av tvätten, lägga tjohalia, ta mig nåt att äta och sedan mer eller mindre flyta ut i soffan för en stund framför tv:n i lugn och ro. Sängen hägrar tidigt idag. Behöver sova ordentligt så jag kan läsa större delen av dagen imorgon.
Nån som har barn som kan tänkas leka med en rastlös tjej full av bus under morgondagen? Ja. Det är bara och höra av sig!

Tjingeling!

Som vanligt på min lediga dag

Funderar på hur jag tänkte då jag valde att gå diabeteskursen och sedan fortsätta jobba mina 85 % som tidigare.  I helgen är jag ledig både idag och imorgon. Gissa vad dagen bestått av? Femte tvättmaskinen är igång och tvätt i torktumlaren, vikt och hängt tvätt, gått långpromenad med jycken, handlat, lagat mat och stäadat undan efter maten. Ork till att plugga finns inte längre. Ögonen går i kors och kroppen är inte ett dugg bättre, samt att ryggen känns splittrad... Morgondagen? Jag hoppas på att kunna plugga en stund för det är så mycket läsa i den här kursen...
Jo, jag vet. Inte behöver hemmet städas, tvätten kan nån annan ta hand om och disken likaså. Jo, jag vet att jag är dålig på att be om hjälp, fråga om nån annan kan göra och ta emot hjälp. Till mitt försvar så vet jag att resterande av denna familj har ögon. Dessutom så sa jag för ett litet tag sedan att jag skulle börja studera i början av november. Nu har vi passerat mitten. Därav behov av hjälp hemma eftersom min sysselsättning numer är 135%. Kan säga att det är lite ont om tid. Kanske ska jag hoppa av? Då hinner jag med hushåll, hem och familj... Men jag vill ju läsa det här. Nåja. Bara bita ihop och göra det jag ska. Blir bäst så och alla andra blir nöjda och glada. Mitt humör blir inte bättre, men det går att strunta i och ifrågasätta för dåligt humör är väldigt onödigt. Finns ju ingen anledning heller eg. ...

Nä. Nu ska jag sluta klaga och ta vara på min lediga tid. Eller nåt.

Tjingeling!

Empatins makt. Vara eller icke vara


Empati är förmågan att kunna sätta sig in i andra människors känslor. Det betyder att man själv kan känna känslorna den andre har, att sätta sig in i situationen utan att för den skull sympatisera med vad denne har gjort. Är man en starkt empatisk människa kan man till och med ha förståelse för en mördares känslor. Men givetvis behöver man inte tycka likdant och inte heller ha förståelse för vad denne har gjort. Enklare beskrivet så kan man ha empati för en brottsling utan att bli likadan, vara likadan eller känna medlidande med denne för vad personen har gjort.

När jag gjorde min praktik på rättspsyk fick jag förklarat för mig att man helst inte skulle läsa om vad dem intagna där hade gjort, innan man lärt känna dem. Så jag struntade i att läsa vad dem gjort och satte mig för att samtala med dem. Det visade sig rätt snabbt att en del av dem berättade öppet för mig om hur deras liv sett ut. (Så jag slapp läsa senare...) Många hade även insikt i sin sjukdom/sina sjukdomar. Mycket fick jag höra som nog hade fått öronen att trilla av på många! I berättelserna uppkom det mycket beskrivningar av känslor och dessa kunde jag sätta mig in i. Själva händelserna hade jag svårt att förstå, men känslorna. Sorg och förlust av älskade vänner och familj, saknaden och längtan efter ett normalt liv, glädjen över att vara vid liv. Ja, känslorna var många hos de som berättade sina livshändelser. Och för min del kan jag säga att jo, jag är empatisk. Jag har inga som helst problem i att sätta mig in i andra människors känslor, att förstå dem, att visa medkänsla. Detta gäller givetvis inte bara intagan på rättspysk, utan det gäller alla runt om mig.

En del som känner mig kan säkert känna igen då jag berättar något och sedan kan berätta en anann sida av sitiuationen, eller en annan förklaring. Ja, en annan sida. Och det handlar inte så mycket om att jag är "dubbel" i mitt tycke och tänke, utan det handlar oftast om att jag sätter mig in i andra människors händelser, sitiuationer, problem... Och ja, känslorna. För i allt som händer våra liv finns (hos de flesta) känslor inblandat. Kan man då som person förstå dem, sätta sig in i dem och besvara dem på ett eller annat sätt, då är man empatisk.

Denna fina kommentar fick jag i förra inlägget:
"Empati har en mycket bred betydelse. Det mest betydelsefulla man kan göra är att verkligen lyssna på sin medmänniska, skapa gehör för inlägget denne gör, ge eventuella råd, tröst o tips tillbaka. Detta kallar jag för empati. Tyvärr är det så många som kallar sig empatiska, men i verkligheten är mest nyfikna"

Hur visar du empati? Vad säger du i olika sitiuationer? Var är empati för dig? Är empati lika med sympati och kan man verkligen förstå brottslingars känslor för har dem känslor? Eller är alla brottslingar känslokalla?

Avslutar med dessa ord: Sympati är att vara åskådare. Empati är att ha på sig matchskorna.

(bild lånad från google)

torsdag 15 november 2012

Det kommer mera

Det har blivit lite skriva nu sista veckan. Men det beror på jobb och plugg, samt en kropp som motarbetar allt min hjärna vill. Vilket resulterar i en mycket trött Anna... Men jag har några tänkvärda inlägg på lur som jag kommer att skriva mer om när tid och ork finns. Förmodligen nu i helgen då jag är ledig!

Exempel är om empati. Hur visar du empati? Vad säger man vid olika situationer? Vad uppfattas som empati? Och vad uppfattas som ren "smörja"? Eller ett inlägg om om att tro på sådant som man inte ser. Gäller spöken, andar, sjukdomar och  sådant som inte står svart på vitt. Kanske ett inlägg om hunduppfostran. Regler, begränsningar, tillåtelse.

Det jag vill ha till, helst, är ju någon form av diskussion av mina inlägg. Kanske inte alla, men många. Var inte osynliga och kommentera gärna det jag skriver och frågar om. Det är bara kul! Och som sagt tidigare, det krävs ingen moderering av mig och godkännande, utan det är fritt fram i kommentarsfältet!

Ha det bäst alla underbara!
Tjingeling!

onsdag 14 november 2012

Vardagslyx för mig

Sitter med färg i håret (jo, jag gör det hemma) och väntar på att gå i duschen och tvätta ur det. Idag vankas jobb från 14, så jag tänkte passa på nu när det finns en gnutta energi till övers.
Det här är bland det bästa jag vet. Att färga håret. Det blir fräscht, mjukt och underbart! Och stora plusset givetvis är ju att utväxten försvinner. Håret är nog det enda jag faktiskt bryr mig om gällande utseendet. Tycker om att ha ett starkt, friskt hår som är mjukt och ser ok ut. Det här med smink är inte min starka sida, ta hand om naglarna struntar jag i då mitt jobb endast kräver kortklippt på den fronten. Kläder? Hm... Ja, så länge de är bekvämt  och jag tycker om dem , men följa modet är inte heller min grej.

Så det här är vardagslyx för mig. Hårfärgning.
Vad tycker du om att göra? Vad är vardagslyx för dig?

Givetvis finns mycket jag annat jag tycker om. Tystnaden på morgonen med en thé kopp eller kaffe. Tända ljus på kvällen. En lång varm dusch är också underbart.

Ha en bra dag!
Tjingeling!

tisdag 13 november 2012

Kanske inte alltid så bra matvanor

Var och läste lite på underbaraClara´s blogg (den är underbar!) och där hon skrivit ett inlägg om det här med sötsaker och fika till barn. Inspirerande berättar hon att hon odlar lite själv, bakar bröd och fika själv och använder så mycket naturliga råvaror som finns. Gärna ekologiska och närodlade.
Hade jag haft ork och energi (som räckte...) skulle jag nog också välja att göra det mesta från grunden, men när man slutar 16, ska hämta hem barn och sedan laga bra mat, räcker inte tiden till. Tyvärr. Då är det lättare att steka korv och koka makaroner. MEN, man kan välja bra råvaror och därmed bli nyttigare. Dessutom kan man ju lägga till grönsaker så blir det ännu bättre. Så var det ju det här med kostnaden på maten... Det är ofantligt dyrt med mat och väljer man ekologiskt får man lägga på nån krona, eller två. Detta blir jag lite smått irriterad över! Hade man haft pengar, eller hade maten vart billigare, vore det ju inte alls svårt att vara nyttig, laga mat från grunden och dessutom använda sig av bra råvaror.

Nåja. Nog om det för tillfället. Våran middag bestod idag av färdiggrillad, urbenad kyckling, grönsaker och chili/curry dressing på grovt grekiskt lantbröd. Mumma! Hur nyttigt det är egentligen har jag ingen aning om, men så gott!!

Hur tänker ni kring det här med mat, fika och godis? Får era barn (och gör ni själva det?) äta godis varje helg? Under veckan? Hur ofta får de fika och är det då hembakt? Maten? Lagat från grunden? Ekologiska råvaror? Berätta!

Här är det då blandat. Godis på helgen, fika väldigt sällan och då mest hembakat eftersom det är godast! Maten lagar jag ibland från grunden, ibland är det nån färdigvara, ibland nåt ekologiskt, ibland nåt närodlat... Ja. Det är en salig blandning! Men i slutändan tror jag att vi mår rätt ok i den här familjen. Visst, lite ändringar kanske vore på sin plats, men det är bäst med en liten förändring då och då. Mest för att behålla friden i huset!

Nä. Nu ska jag lyssna på mera om diabetessjukdomar.
Tjingeling!

Idag åker extraögonen på

Känns bra att få vara ledig en dag och mindre roligt att den kommer att förgyllas med studier då jag ser vädret utanför. Kallt, vindstilla och soligt. Bättre promenadväder finns inte!
Men jag kommer att ta på mig mina glasögon och så börja dagen (steg upp för dryga halvtimmen sen) med en föreläsning. Det är andra delen i diabetessjukdomar.
Under mina studiestunder idag kommer jag även att ta på mig en annan sorts glasögon. Den där som ser i vidare perspektiv, de lärande och de som hjälper mig att ta in informationen om ämnet. Dessa glasögon är nödvändiga, inte bara då man studerar, utan eg. dagligen. För färdig i sitt lärande blir man aldrig! Bara se på doktorerna som var hos oss igår som fick lära sig om "ond-blod" och "god-blod". Det är viktiga kunskaper inom vården och sådant som man inte lär sig böckerna, på seminarier eller annat som har med skollärandet att göra. Och vad det då är, tja... det får ni fundera på!

Tjingeling!

måndag 12 november 2012

Blir nog skoj det här!

Idag gjorde jag tredje dagen på raken och helgen är slut. Jag är slutkörd, mentalt. Men nu ikväll lyssnade jag på första delen av en föreläsning om diabetessjukdomar. Hon var mycket bra! Tog det lugnt, förklarade, pausade så att man hann med. Precis som det bör vara på alla föreläsningar.
Så imorgon är målet att gå igenom de tre delarna som är kvar på diabetessjukdomar och förhoppningsvis ytterligare en. Beror på hur mycket jag orkar lyssna på under en hel dag. Det bästa är att det är inspelade föreläsningar så jag kan pausa när jag vill och "spola" tillbaka om jag missade nåt viktigt. Suveränt!

Nä.Nu ska jag försöka ta mig till sängen. Behöver sova ordentligt mycket känner jag och hoppas på att jag inte är på väg att bli sjuk. Knasig känsla i bihålorna och har frusit enormt nu ikväll. Tills nyligen då jag vart tokvarm och började svettas.
Tjingeling på er!

söndag 11 november 2012

Tänk vilken skillnad!

Köpte ju glasögon för ett tag sen och har flitigt använt dem i stort sett dagligen. Och på jobbet har dem troget fått följa med.
Och så idag glömde jag dem. Det gick bra till en början men sen blev det tungt i huvudet. Spänning. Ögonen blev ansträngda rätt fort, redan på morgonsidan då jag delade medicin. Nu sitter jag i soffan med rejäl spänningshuvudvärk och ska gå isäng. Kanske är det borta imorgon och jag lär inte glömma mina glasögon inför jobbet nå mer!

Sådana här har jag. Och bilden är lånad från google :-)


Tjingeling!

lördag 10 november 2012

Jag kan stå på mina ben och klara mig själv!

Det gick bra idag på jobbet och måste väl erkänna att det var rätt skoj att träffa mina underbara arbetskollegor efter tre dagars ledighet :-) Visserligen får jag kämpa och sätta mycket energi till att fokusera på mina uppgifter, men i slutändan kan jag ändå inte låta bli att erkänna att det känns bra! Jag gör ju det här för dem som inte kan ta hand om sig, som är så sjuka att dem måste ligga på sjukhus. Och varje gång jag har jobbat klart känner jag en enorm tacksamhet över att inte vara så pass sjuk att jag måste vara inneliggande. Att jag ändå har hälsan i behåll och "bara" har ont. Ibland stöter jag på människor som ger så mycket glädje, kommer med så många kloka ord och är så gulliga att jag blir fascinerad. Tänk att vara så gammal och sjuk att du inte klarar dig själv, att du behöver läkemedel för att ens stiga upp på morgonen och antibiotika för en elak infektion och dessutom intravenöst. Och så ändå avfyra ett leende till en och säga "tack för hjälpen". Att ändå ha några goda ord till övers och värna om andras väl och ve. Att ändå, trots allt som går emot, ha en positiv inställning till livet och fortsätta kämpa. Har man sett och upplevt det här, då ser man sin egen situation i ett helt annat perspektiv.

Så nu tänker jag gå till sängs, försöka sova så gott det går och sedan kliva upp imorgon för att fara och hjälpa andra som är i behov av det. Med ett leende på läpparna för att jag har förmånen att kunna stiga upp, använda mina ben och klara mig själv!

God natt!

Det är så det blir...

Var ledig onsdag, torsdag och fredag. Från jobbet. Hemma har jag väl försökt vara som vanligt med allt vad det innebär som fixa middag, städa, hålla efter, läsa läxor, tvätta... vara glad. Orken har varit liten och nästintill icke existerande, men jag måste. De flesta säger att det finns inga "måsten", men vet ni vad? I min värld gör de det. Jag måste stiga upp på morgonen, jag måste skicka iväg min dotter till skolan, jag måste hämta henne, måste fixa mat och måste se till att hon har det bra. Det är min skyldighet som förälder att ansvara för min dotters välbefinnande och rättigheter. Så måsten finns det gott om. Resterande är inte ett måste. Jag måste inte städa och diska, tvätta och dona. Men jag blir stressad när det är stökigt, dammigt och grusigt. Stress gör mig sämre...Så tyvärr blir det nästan ett måste det med. Och det onda hjulet är i rullning.

Igår var barnens sista dag hos oss. För lillan är det  så pass att hon far på morgonen till skolan och så kommer hon inte hem, utan far direkt till pappa sin. Försökte ta det lite lugnt igår, men det blev ändå ett litet il som infann sig. Städade så att det skulle se ok ut inför helgen och lukta gott. Handlade och middagen blev rester. Funkar det med då matlagning på fredagar funkar dåligt i det här hemmet. Och så masserade jag en bekant på kvällen. Fortsatte efteråt med att ta det sista av disken och torka ytor. Precis då jag var klar högg det till på vänster sida av ryggslutet, så pass att det smärtade i benet och det vek sig. Det slutade med att jag fick Niclas till att hjälpa mig lite och så gick det över. Ryggen är kaputt. Fick massage av Niclas, tog det lugnt i soffan och sen sov jag drygt 10,5 timmar i natt. Non-stop. Vaknade med ett ryck med känslan av att klockan var en del och steg upp. Har knappt vart vaken en timma och ska snart göra mig klar för ett e.m pass på jobbet.
Funderar på hur det ska gå. Funderar på hur ryggen ska hålla och om jag öht kommer orka med kroppen. Händerna domnar mer än någonsin och jag måste sätta in mycket av min energi bara för att fungera vardagligt. Men jag är inte sjuk. Inte smittsamt sjuk i alla fall och jobbet blir ett måste. Något jag ska ta mig igenom. Att stanna hemma för det här finns inte i min värld, envis som jag är. Fast kanske jag borde, för det är så här det blir...

Nu ska jag ta mig nåt att äta, energidepån behöver fyllas. Sedan göra mig klar för jobbet, se till att jag ser något piggare ut och så iväg.
Ta hand om er!

fredag 9 november 2012

Mun-till-mun metoden

Och nu menar jag inte att HLR, eller hångla :-P Utan jag menar helt enkelt skvaller. Eller lite "snällare" menar jag utbyte av information. Tidigare skrev jag om att Anna, 9 år är hittad och att jag läst att hon var 11 år på nåt ställe och 10 på ett annat och så 9 år då. Som hon är. Lite fel på informationen dära.. Frågan är väl hur det kommer sig att det blev fel? Någon som sagt fel, skrivit fel?

Under tiden jag pluggade till sjuksköterska så fick vi lära oss att kritisera och granska materialet vi hade tillgängligt och hittade. Anledningen till det var att vi skulle lära oss att tänka på att ju fler som skrivit om det och ju längre tiden gått (med omskrivningar och allt vad det innebär) så förvanskas informationen. Nåt läggs till, nåt tas bort och hips vips står det nåt annat. Bibeln är ett lysande exempel. Många säger att det står som det stod från början. Skitsnack! Det är oerhört många som skrivit om den, gjort nya upplagor och så alla olika översättningar. Jag tror inte det är så mycket i dagens bibel, så som vi har läst den, som stämmer överens med orginalet. Och tänk alla historier i den? Oj. Ja, tänk allt som gått från mun till mun innan det printades ner. Kritikern i mig tvivlar starkt på sanningshalten...

Men nu var det ju inte bibeln jag ville diskutera, utan snarare metoden, att lämna ut information eller annat mun till mun. Eller skvaller om man så vill. Och det är ju nåt vi sysslar med hela tiden egentligen, kanske inte skvaller, men berättar i andra hand. Vi hör nåt, läser nåt och så pratar vi om det med en annan. Vi är själva med i situation, pratar med bästa vännen och diskuterar. Sen kanske man pratar med ytterligare en bästa vän och diskuterar med den och så diskuterar dem här två det du tog upp. Då blir det fel. Eller att en av dem tar det vidare till en annan person. Berättar allt du berättat och sedan diskuterar med denna. Då blir det fel. Oftast. Det är sådant vi ibland kallar för skitsnack och det är sådant vi blir sårade av, bortvisade av och utelämnade av.
Och ändå så händer detta hela tiden. Mun-till.mun metoden. Vi använder den dagligen. Det vi kan göra är väl att vara försiktiga med vad och hur vi för vidare information av olika de slag. Kanske tänker du som läsare nu att visst, självklart, det gör man ju alltid. Eller? Gör vi det? Tänker du alltid innan du säger nåt? Jag tror det flesta av oss många gånger är efterklok och många gånger tänker vi i efterhand på vad som eg. är sagt. Det gäller många! Så när jag säger att bland det värsta jag vet är skitsnack och jag står för ärlighet och uppriktighet. Vad säger du då? Tror du mig? Handen på hjärtat: är du alltid ärlig? Är du alltid uppriktig? Säger du "stop" varje gång nån berättar nåt som senare kan tolkas som skvaller, eller lyssnar du?

Anna 9 år är hittad

På aftonbladet kan man läsatt att Anna, 9, är hittad. Underbart! <3 Dessutom verkar det som att hon är oskadd, men skrämd givetvis! Jag hoppas verkligen hon får hjälp nu att bearbeta det här och så att hon sen ändå kan känna sig någorlunda trygg.



Men jag blir lite förbryllad och fundersam. På flera ställen har jag läst att hon är 11 år gammal och även 10 år gammal. Och så 9 år. Men nu är hon tydligen 9 år gammal. Det är ju skillnad på 9 och 11 år, eller hur? Nu ska man väl inte haka upp sig på ålder då det är irrelevant och bilden är den som är viktig. Men tänk på hur det kan bli då det är flera som skriver information och det går från mun till mun. Tänk om det hade vart annan och mycket relevant information som blev fel?



torsdag 8 november 2012

Jag önskar mig tre saker

1. En bok som heter : En man som heter Ove av Fredrik Backman
2. En bok som heter: Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman
3. En bok som heter: Sandmannen av Lars Kepler

Helst nr 1 och nr 3. Och om bara en, helst nr 3.

Så där ja! Önskelistan klar :-) Sen önskar jag bara sådant som kostar så mycket att det får jag nog lov att köpa själv.

Tjohalopp!

Nån fler som har bekymmer med julklappar?

Felicia är jätteenkel att köpa till. Hon kommer med en drös av saker hon vill och det sprutar ut önskemål titt som tätt. Då blir det lätt att hitta på nå! Niclas är också lätt för där är det ju som en bra julklapp så att säga. Mest för att ha nåt att öppna :-) Pojkarna. Inte alls lätta! Dem önskar sig ingenting. Absolut ingenting. Ja, pengar då, men hur kul är det på en skala?  Fick efter ett tag att kläder är ju lämpligt och bra att få.
Hur gör man? Vad ger man? Fan att det ska vara så svårt... och som vanligt väntar vi till nu. Sista månaden för att köpa nåt passande. Att man aldrig lär sig! Och vartenda år tänker jag att jag ska börja kika efter klappar redan på vårkanten, kanske inte köpa dem, men kolla i alla fall.

Någon mer som har bekymmer? Och vad ger ni era tonåringar? Förslag mottages varmt!


(bild lånad från google)

Lite fel info...

... eller så har dem klippt filmen. Det står att den skulle vara 1 h och 32 min. Jag tror vi satt 1 h och 10 min. Var är dem där 20 minutrarna? Och så 100 kr/pers? Nja. Inte kan jag då säga att det var värt det. Enda positiva är att Felicia sa nåt i stil med: "Världens bästa film!" 

Original titel: Secret of the Wings
Längd: 1 tim 32 min
Biljettpris: 100 :-
Åldersgräns: Brntillåten
Genre: Animerad familjefilm
Sv. tal: Ja
Sv. text: Nej


Filmen började 15.30 och 16.40 - isch gick vi ut därifrån. Snabbt räknat så är det inte den angivna längden på filmen. Eller hur? Precis nu är kl 17.05 och jag sitter i soffan och skriver det här på datorn. Rätt räknat så skulle filmen ha slutat 17.02. 
Jaja. Inte mycket att göra åt, men jag tänker kontakta dem och berätta vad jag tycker och tänker. Sen hoppas på att dem inte gör samma sak igen. 

I övrigt var det en charmig film med mycket "plutti-nutt" ;-)

Vilken hysteri om folks vikt!

Jag publicerade ett inlägg igår om att inte kasta sten i glashus. Surfade in på lite andra bloggar som hade tagit upp ungefär samma sak, men bloggade mer om Katrin som skrivit och kritiserat SATS. Vissa blogginlägg var ju helt ok, bra kritik, inga onda ord, men ifrågasättande om hennes sätt att fara ut på det sätt hon gjort. Men kommentarerna under! Jisses...

Däribland så var det en tjej som skrivit att hon är chockad över att alla människor inte kan springa 5 km utan att stanna. Och sen blev det ramaskri kring detta och folk berättade sin vikt och längd, vad dem tränat och inte tränat för att avsluta med att dem inte kunde springa 5 km utan att stanna. Och så var det givetvis någon som tyckte att Katrin betett sig illa, men att de förstod ändå, för vem skulle bli motiverad att träna på SATS när reklamen visade en normal kvinna i träningskläder?

Bara för att spä på den här hysterin tänker jag berätta om min egen s.k "viktresa". Jag har alltid vart pinnsmal. Så smal  att folk runtomkring trott jag haft ätstörningar i form av anorexi. Men med mitt matintag och min fobi mot att kräkas så är det nog en rätt udda tanke. Eller hur? Jag är idag 176 cm lång. Var redan vid 13 års ålder 173 cm och vid 15 hade jag växt klart. Under alla år har jag aldrig vägt över 60 kg. Jag har vart ner på så lite som 49 kg då jag mådde som sämst. Men åt gjorde jag. Kroppen tyckte visst att den skulle använda upp allt.. och lite till. Och så magkatarr på det. En gång, under gymnasiet då jag tränade som mest och åt som en häst (haha! nästan så att det rimmar) så vägde jag 59,8 kg. Var superglad och trodde jag skulle ramla över 60-strecket. Jo, glad. Ni läste rätt. Under hela livet har jag velat väga över 60 och känna mig "normal". Men det gjorde jag inte. Fösta gången jag kröp över 60 kg då var jag gravid. Ett år efter förlossningen var jag överlycklig över att jag stannat på 63 kg och stod stilla. Men så blev det mycket, stressen kom krypande och det skar sig rejält i förhållandet + att lillan var liten. Så jag rasade. När jag träffade Niclas för drygt 6 år sedan vägde jag så lite som 54 kg.
Så för ett och ett halvt år sedan vägde jag mig spontant hos brorsan och hans fru. Förstå min förvåning då jag vägde drygt 63 kg! Wow! Nu idag väger jag 69-70 kg och har alltså gått upp ca 16 kg på 6 år. Nu idag fattas träning för att jag ska må bättre, men tyvärr har jag ett syndrom som hindrar mig och jag får ta dag för dag.

Men vem bryr sig? Vem fan bryr sig om hur mycket jag väger? Det är väl bara jag som ska bry mig om det och huvudsaken är att man mår bra inuti. Att äta bra, motionera det man kan och må bra inombords. Jag har då inget som helst intresse i att veta vilket BMI du har, eller min arbetskollega, min svägerska, min syster eller min bror.
Det finns en kategori av människor jag bryr mig om vad deras BMI ligger på och vetskapen om vad och hur mycket dem äter. Mina patienter. En tant på 80 år som är 167 cm lång och väger 50 kg har inte mycket att ta ifrån då hon får en infektion. Därav ett intresse för vikt, längd, BMI och kostvanor. Men det är en helt annan del av mitt liv, min professionella roll och något som har med vård att göra.
Sluta bry er om vem som väger vad! Det enda som händer att det blir ett sånt jävla fokus på siffror och helt plötsligt är det fler som mår dåligt i sig själva, för att ingen bryr sig. När folk runtom slutade ifrågasätta vad jag äter och hur mycket jag vägde, då gick jag upp i kg och började må bra. Tänk på det nästa gång ni dras med i hysterin!

Fler läsare? Inga kommentarer...

Märker att det är fler som läser min blogg och det vore jättetrevligt om nån kunde kommentera! Kommentarsfältet är helt öppet och det vore kul om man kunde få till en liten diskussion emellanåt, eller bara "livstecken" från er läsare. Jag svarar genom att klicka svara på kommentarerna, dock svarar jag inte på alla om det inte finns nåt mer att tillägga :-) Samma kan ni göra om ni känner att ni vill svara på någons kommentar.

Det var bara det jag ville för tillfället! Just nu är klockan för lite för att jag ska orka skriva nåt mer. En thékopp med favorit thét och nyhetsmorgon är allt som existerar just nu.

Tjingeling!

onsdag 7 november 2012

Kasta inte sten i glashus

Läser av en slump ett inlägg som är skrivet på tv 4 :s sida på facebook. I inlägget har en tjej skrivit om en kvinna som heter Katrin Zytomierska. Hon är tydligen en affärskvinna, har nåt lchf tjosan i Stockholm och en blogg givetvis.
I inlägget skriver ifrågasätter denna tjej varför tv 4 bjudit in och haft denna kvinna på "efter 10". För att göra det här mer förståeligt:
Katrin Zytomierska har i sin blogg kastat hård kritik mot träningsföretaget SATS på grund av deras reklamaffish där det står en vanlig kvinna i träningskläder.

Denna:


Nå. I sitt inlägg skriver Katrin (var ju tvungen gå in och läsa förståss) att det är skam att SATS har denna bild då hon har tränat i 13 år och "ser ut så där". Vidare ifrågasätter hon: " Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här?" Ja. Kritiken är hård. Ni kan läsa inlägget klart här.

Den här tjejen då som skrev inlägget till tv 4 skriver bland annat: "hon är en smutsfläck i sverige och en skam för vårt samhälle... " Ett argt inlägg. Med all rätt kan tyckas då blogginlägget Katrin skrivit inte är det minsta positivt, utan kränkande och nedsättande.
Men frågan är, är det inte kränkande och nedsättande att skriva som den där tjejen gjorde? Att hårt kritisera en annan person och ösa ur sig ord som inte är snälla, är inte det att vara lite grann likadan? Jag håller definitivt inte med Katrin i hennes blogginlägg, men man kan faktiskt välja hur och vad man skriver/säger om andra, oavsett hur dem har betett sig. Bör väl komma ihåg att inte kasta sten i glashus va?


Bio imorgon!

Sen reklamen började visas har lilltjohalia velat se Tingeling-vingarnas hemlighet. Gick in på bio:ns hemsida och såg att den visas ju inte längre än till nästa vecka. Så då bestämde jag att imorgon ska jag och gumsan fara å se den. Som hon längtar! Tycker det är svinigt dyrt, men det är värt det då hon har tjatat om denna film i ett x antal veckor nu.



Tror den kan vara rätt bra ändå!  Blir ett roligt och skönt avslut på våran vecka tillsammans. Vi behöver det här jag och gumsan, en stund tillsammans <3

En gräns för dina känslor?

Om någon skulle säga till dig att du inte får gråta då du vid nåt tillfälle är mycket ledsen, vad skulle du då tycka? Om någon sa att du absolut inte fick visa din ilska på nåt sätt då något gör dig arg, vad skulle du då säga? Om någon sa att nu får du inte skratta då något roligt händer eller sägs, vad skulle du då tycka?

Våra barn visar vad dem tycker och känner redan som små. Mest genom skrik. Efter ett tag utvecklas andra sätt att visa känslor så som gråt och skratt. När barnen blivit ett par år har de börjat känna igen ansikte och mimik på människor som är arga, ledsna och glada. De basala känslorna är på plats. Och sedan sätts ord på alla känslorna man kan ha.
Så plötsligt händer det nåt. Barnet som visat missnöje genom skrik och sedan gnäll och gråt, slår hejvilt omkring sig då något inte stämmer. Slår, nyps, bits, sparkas och gör illa. I ren frustration görs någon annan illa för att barnet är argt, ledset, frustrerat. Detta är tabu. Förbjudet, icke accepterat och vi säger skarpt "nej" till barnet och ser till att känslan trycks undan. Vi pratar med barnet, berättar att så får man inte göra och vill gärna ta reda på varför barnet gjorde så. I vissa fall kanske barnet bannas för att slagen haglat över en annan person.
Det händer i några fall (inte så få faktiskt) att våra "nej" och förklaringar till varför man inte får slåss, förstås utav barnet som att man inte får känna ilska, frustration och irritation. Känslan förtrycks. Vad händer om en känsla förtrycks? Jo, en till kan gå samma väg.
Och skrattet. Det kan också försvinna. Tänk ett barn som lever i misär, i en otrygg miljö med ev. misshandel, förtryck och annat hemskt. Då kan glädjen försvinna. Leenden, skratten... Glimten i ögat.
Att gråta för att man är ledsen. Det är en vanlig känsla som trycks bort i ett hörn nånstans där inga känslor finns. Speciellt hos pojkar. Där är det garanterat de vuxnas fel! En pojke gör illa sig ordentligt, kommer gråtandes till en av föräldrarna som säger: "torka tårarna nu. Inte ska du gråta! En sån stor pojke.... Det går över!" .. o.s.v av samma dumma svada.

Det är ju allt annat än nyttigt att göra på det viset! Att trycka undan känslor, att säga att det inte är ok att gråta. Men är det ok att slåss då man är arg? Är det ok att göra nån illa som har gjort en irriterad/arg? Nej. Det är det inte. Hur gör man då för att visa vad som är ok och vad är ok då det kommer till känslor?
En gräns för känslor? Men visst ska man väl tillåtas att känna det man vill? Ja. Självklart! Man får vara glad, arg, irriterad, ledsen, frustrerad och allt vad man nu kan känna.

Jag tänker så här: skrattet är viktigt! Oerhört viktigt för ens välmående. Skratta kan man göra nästan när som helst. Begravningar och andra sorgliga stunder kan man ju låta bli att skratta. Att gråta då man är ledsen är en självklarhet. För ut måste sorgen komma och det är bra att ventilera genom tårar. (Det är till och med vetenskapligt!)
Ilska och andra "mindre trevliga känslor", dem då? Om barnet är hemma tycker jag det är viktigt att kunna visa alla känslor. Ilska kan te sig i uttryck genom skrik och höga röster. Ok, men kanske inte trevligt. Dock är det ingen som blir skadad. Möjligen sårad då ord som inte är trevliga kan hoppa ur mun. Men då får man prata då man lugnat ner sig. För att få utlopp för sina känslor, de mer negativa, tycker jag idrott är bra. Att få springa, hoppa, styrketräna.. ja, vad som helst, är under för den egna hälsan. Genom att idrotta frisätter man många "må-bra-hormoner" som gör att dessa känslor blir mindre intensiva och i ibland inte alls behöver "komma ut". Man blir inte arg lika lätt. Det handlar om balans i kroppen. Där kommer även kosten in. En bra kost, träning av något slag och bra stimuli (ex. pyssel, läsa - annat än bara tv) ger välbalanserat känsloliv.
Detta gäller även vi vuxna så klart!

Vad har ni för tips?

Hur är det man säger.. hälften sagt, hälften vunnet?

Eller kanske hälften gjort, hälften vunnet?  För så är det väl för mig just nu då. Har hunnit gå igenom studiehandledningen, gått igenom LTU:s fonter, och studentwebb för uppdatering och lite kunskap om hur allt fungerar. Kollat igenom kursplan och kollat upp litteratur. Kan meddela att det är inte lätt att hitta böckerna... De flesta är slutsålda. Hm... Blir ju kul det här! Men det är gjort nu iaf!

Kvar för dagen är: gå promenad med jycken, handla och förbereda middagen som idag blir potatis och kasslergratäng. Har aldrig provat göra en, men nån gång ska väl bli första? Och så göra mig klar och iväg. Sedan kan jag inte påverka så mycket. Klappar mig själv på axeln och säger "duktig flicka".

Klä sig och ut på promis!
Tjolahopp!

Förbereda studierna

Onsdag morgon. Vaknade med huvudvärk (börjar bli en vana) trots glasögon! Haha. Det är säkert nacke och axlar det spökar i.
Dagen idag är fullspäckad. Konstigt det dära att mina lediga dagar allt oftare är fullspäckade. Kanske för att jag har "lärt mig" att spara på krutet lite :-P  Ska börja morgonen med att gå igenom ltu:s nya system och fronter eftersom det ser en gnutta annorlunda ut än tidigare. Eller ska jag säga ganska rejält annorlunda? Sen ska jag leta litteratur, artiklar och sådant skoj. Får se hur mycket jag hinner innan kl 13. För en promenad med jycken (har jag lovat han) ska hinnas med, äta nåt och göra mig själv klar. På e.m är det samtal och halv planeringsdag som gäller.

Nä. Dax att sätta igång!
Tjingeling!


(bild lånad från google)

tisdag 6 november 2012

Känslornas begränsningar

Nu ikväll säger lillan igen att hon saknar pappa sin... men bara lite. Hon berättar om en hemsk dröm hon hade förra gången hon var hos mig och att det är jättejobbigt då hon saknar den ena föräldern. Med gråten i rösten berättar hon allt. Som vanligt är jag förstående, lyssnar på henne och bekräftar. Det är viktigt att få gråta, visa känslor och berätta om dem. Våga göra det.

Jag anser att det är av stor betydelse att barnen vågar berätta och framförallt vill berätta om vad dem upplever, vad dem hör, säger och känner. Våga berätta att saknaden är stor, våga visa tårar, men även att skratta rakt ut och hoppa av glädje. Att visa ett helt känsloregister är sunt. Det vi vuxna ska komma ihåg är att det här gäller alla barn. Flickor som pojkar. Det ska inte göras skillnad på könen. Det är barn. Ett barn som lär sig om känslor, vågar visa alla sina känslor och stå för dem, kommer i framtiden kunna visa empati och kärlek på ett fint sätt.

Nu finns det ju gränser. Givetvis. En del kommer tyst, eller via kommentar, att protestera och säga att det inte alltid är bra att visa allt man känner. Att man måste hejda sig. Kunna sansa sig. Tänk om man skulle ge utlopp för sitt hat, sin aggressivitet och frustration? Det skulle bli kaos. Misshandel, mord, terror.. de hemska händelserna skulle avlösa varandra om man fritt visade sina känslor utan gränser.
Men vart går gränsen? Vem sätter den? Hur lär man sig den? Hur kan jag veta att jag visst kan bli arg, men får inte slå personen som gjort mig arg? Eller slå sönder nåt för att få utlopp för min frustration. För det är ju inte alltid det bästa så att säga.
Och så gör ju det flesta av de små barnen. Slår på saker, personer, skriker rätt ut, springer iväg och gömmer sig. Det är ju på det sättet dem visar att något inte står rätt till. De visar sina känslor.  Vid en viss ålder (ibland tidigt) så börjar föräldrar och andra vuxna säga: "nej" till det barn som slår till, eller på annat sätt gör illa. Där startar vårat jobb med känsloregistret. Att visa, berätta och förklara hur man visar och när man visar  sina känslor.

Åh vad det gör ont i mammahjärtat!

Ibland får lilltjohalia stunder av ren sorg och saknad efter att ha sin mamma och pappa under samma tak. Igår blev det en sådan stund.
Efter duschen berättar hon att hon tycker det är så jobbigt att alltid behöva sakna en av oss, antingen mamma eller pappa. Hon säger att högsta önskan är att mamma och pappa ska bo ihop igen, eller åtminstone bo nära så hon kan gå emellan. Tårarna rann ner på hennes kinder och hon grät alldeles förtvivlat.
Det gör så ont då det blir så här! Det värsta som finns att bo på skilda håll, att dela vårdnaden och "ha halva tiden var" är att veta hur det smärtar inom henne av saknad.

Vilken grym värld vi lever i. Jag känner mig elak, grym och som en riktigt dålig mamma. Visst vet jag att så inte är fallet, men då smärtan lyser i min dotters ögon, går det inte låta bli att känna mig så. Kunde jag ha gjort det annorlunda? Skulle jag ha kämpat vidare? Nä. Det kunde jag inte ha gjort och det enda som skulle ha hänt är att min flicka skulle ha mått dåligt. Förmodligen sämre än dessa stunder... Jag vet att jag tog rätt beslut.


måndag 5 november 2012

Min dag idag...

Vaknade av alarmet vid 06 i morse. Sömndrucket tittade jag på klockan och önskade att det var en ledig dag istället. Försöker sätta mig upp, men upptäcker att kroppen stelnat och ryggen känns halv. Ett tyst stön undslipper och långsamt tvingas kroppen upp ur sängen. Väl på toaletten sätter hjärnan igång i 190 knyck och går igenom morgonen, eller kvarten innan jobbet hägrar. Fixa frukt åt lillan, ut med hunden, mat till densamme, göra mig själv klar. Just det ja! Starta bilen så den blir varm och så givetvis en kram till lilltjohalia. Annars blir det konstigt för henne i skolan. Brukar bli det emellanåt...

Sminket ska på och jag lyfter armarna i rätt höjd. Efter några sekunder av målande på fransarna domnar armarna. Fingrarna känns som att dem ska lossna. Men va fan, det är bara le åt sig själv i spegeln och fortsätta. Vill man vara fin får man lida pin! Visst är det så det heter va? Skyndar på och gör allt som hjärnan redan gått igenom. Mitt i allt frågar Niclas om vad jag gjorde i källaren. Med ett lite fräsande svarar jag att jag tog upp mat... Fräser gör jag då humöret inte är det bästa. Stackarn får utstå sådant lite titt som tätt. Tyvärr finns det en ursäkt som lyder: för mycket värk under natten... knappt sovit nåt. Jag ser det dock inte som ursäkt, utan som en förklaring. Dumma mig! Behöver inte låta så i alla fall. Min älskade ska inte behöva utstå mitt dåliga humör bara för att jag haft en dålig natt...

Väl i bilen börjar benen värka. Lite som växtvärk, lite som träningsvärk. Struntar i det och fortsätter körningen mot jobbet. Efter ett tag gör det riktigt ont i ryggen, men det är tydligen min ställning jag sitter i. Framåtlutad, hukad och huvudet nånstans mellan axlarna. Rätar på kroppen och drar ett andetag, eller det blir en suck då luften inte går hela vägen in. Säkerligen en upphakning eller nåt. Värken fortsätter och tanken på att jag kanske suttit så på grund av den och inte att det är anledningen till värken. Men fingrarnas slit, drag och kraftlöshet får mina tankar på annat håll.

Dagen går som alltid framåt. Under tiden som jag arbetar vandrar det i kroppen på mig. Ena stunden är det rätt ok, andra känns det om att armarna ska lossna, som på en barbiedocka. Eller ryggen gå av som en torr grankvist, eller benen vika sig som mjukt gummi. Trapporna är jobbiga. Känner mig otränad då benen är som spaghetti efter ca 15 trappsteg och andningen låter mest som flämtningar. Skulle kunna tro jag är lungsjuk, eller har väldigt dålig kondis! Låtsas som ingenting, ler ett stort leende och avfyrar ett god morgon eller två. Så fortsätter dagen. Ett leende här, ett leende där. Säger inget, visar inget. Men det känns och ibland ertappar jag mig själv med att "fastna" med blicken i fjärran. Tänker inget, hör inget, ser inget. Försvinner en liten stund. Jag ertappar mig själv ibland med att rynka på ögonbrynen och genast slätar jag ut den och tvingar mig att andas för jag vet ju att det lättar upp.
Arbetspasset tar slut och jag skyndar mig hemåt. Ska hämta lillan, handla lite och jag vet ju att middag ska lagas, det ska läsas med tjohalia och säkerligen så ska det väl städas också. Sitter i den kalla bilen. Det är frost/is på rutorna och stereon spelar musik från "Så mycket bättre", förra årets. Tar tag i ratten, men tappar greppet. Skratt eller tårar? Vilket som. Lika jävligt varje gång det händer. Fokuserar, tar tag i ratten och kör ut från parkeringen. Fötterna värker som aldrig förr. Det gör så ont att jag funderar på att vara stilla en stund. Men skam den som ger sig! I bilen med tjohalia skingrar jag mina tankar genom att prata och fråga om skoldagen. Det är enda sättet att få bukt med skiten. Göra annat.

Väl hemma så tror jag bokstavligen att ryggen ska sprängas i en miljon bitar. Armarna domnar, det sliter i fingrarna och fötterna känns som att jag har gått på kullersten i en veckas tid. Utan bra skor. Läser med tjohalia, då är det gjort innan hon blir för trött. Niclas kommer hem och han surrar om dagen. Förstår inte vad han säger. Eller jo, om jag koncentrerar mig hårt. Så måste jag göra ibland för annars upplevs jag snorkig, nonchalant och dryg. Obrydd. Självklart är jag ju inte det, men det blir så. En sak i taget.
Börjar med middagen, diskar undan samtidigt och tömmer diskmaskinen. Efter maten fylls maskinen och jag plockar undan och torkar ytor. Armarna domnar under tiden. Så här många statiska uppgifter är rena rama tortyren! Statiska rörelser är mardrömmen själv i satanistiskt utklädnad.
Efter det tar jag det lugnt. Orkar inte mer nu idag och vill så mycket! För tillfället sitter jag nedsjunken i soffan, datorn i knät och hör på irriterande barntv. Skrikit och hemskt är det! Spänningshuvudvärk. Värst är händerna. Fortfarande. Dessa händer har verkligen fått mig på andra tankar idag. Eller rättare sagt, fått mig ur gängorna idag. Fötterna har också vart jävliga. Det brukar dem vara emellanåt. Då känns det som att det bästa vore att vara utan fötter. Och så ryggen. Nacken. Axlarna. Har tappat mobilen flera gånger. Kaffekoppen har vart på väg ur händerna. Känner ibland inte att jag håller i nåt och det bara, ja.. glider ur händerna. Så där snyggt. Stort fokus och mycket koncentration gör att jag slipper förödmjukas och känna mig generad då klumpigheten och fumligheten träder in.

Så har min dag vart. Hur har din varit? Jag hoppas den har vart bra och att du njuter av det du har! För det gör verkligen jag. Många skratt har förgyllt min dag. Underbara människor. En älskad familj. Ja, det finns mycket att glädjas åt!

Ta hand om varandra <3


söndag 4 november 2012

Vad jag skulle behöva

är:
* Ledigt (gärna betalt) alt. vara sjukskriven i några veckor. (Har för mycket ont ..:-/ )
*Ett bra träningsprogram som hjälper mig
*Tid
*Pengar (behöver man ju alltid iofs!)
*Ork och energi


Ja. Det är väl inte så mycket begärt? Eller?

Nu blir det sängen för min del. Vill bara sova... Det onda sliter i mig så pass att jag känner mig urlakad och onaturligt trött. Samt illamående. Inte bra alls.

"Friends vs bikerfriends", Vänner vs vänner...


För att inte förlora innebörden har jag valt att inte översätta texten, men jag tror dem flesta kan läsa den och de flesta förstår! :-) 

Friends: Never ask for food. 
Bikerfriends: Are the reason you have no food.


Friends: will say hello.
Bikerfriends: will give you a big hug and a kiss.


Friends: Call your parents Mr och Mrs.
Bikerfriends: Call your parents mom and dad.


Friends: Have never seen you cry.
Bikerfriends: Cry with you.


Friends: Will eat at your dinnertable and leave.
Bikerfriends: Will spend hours there, talking, laughing and just being together.


Friends: Know a few things about you.
Bikerfriends: Could write a book with direct quotes from you. 


Friends: Will leave you behind if that´s what the crowd is doing. 
Bikerfriends: Will kick the whole crowds´ ass that left you.


Friends: Would knock on your door.
Bikerfriends: Walk right in and say "I´m home!" 


Friends: Are for a while. 
Bikerfriends: Are for life. 



Och vad vill jag då säga med detta? Jo, det är enkelt. Det finns "vänner" och så finns det vänner. Under de stackars 23 + moms åren jag har levt har många vänner kommit och gått. En del har jag fortfarande kvar, en del har jag återknytit kontakten med och vissa. Ja, dem är nog borta för alltid. Nu inte för att jag tycker att mina närmsta vänner ska kalla min pappa och mamma för just mamma och pappa, eller att de ska säga att dem är hemma när dem kommer hit. Men ni förstår poängen va? En riktigt nära vän stannar en stund efter middagen, vet i stort sett allt om en, gråter och skrattar med en och skulle för allt i livet inte vända ryggen till bara för att en del andra gör det. 

Ta hand om de vänner du har! Riktigt nära vänner växer inte på träd....


(bild lånad från goolge)







lördag 3 november 2012

Borde kolla upp min hjärnfunktion...

...eller så kanske jag nekar till att min dotter faktiskt blir ett år äldre för varje år. :-P  Idag då vi satt i soffan på e.m frågade jag henne vilka som kommer på halloweenfesten. Hon säger namnen och bland annat ett namn och så "hon går i 2 A".
Min tanke blev: "ååh... så då blir hon yngst ikväll då" ...
Tills jag kom på att hon faktiskt går i 2:an hon med! Ja, som sagt. Kanske kolla hur det ligger till hos mig egentligen. Verkar ju inte ens veta vilken klass min egen flicka går i! :-P





Eller så kan det vara så enkelt att jag nekar till att hon blir äldre. Jag vill ju inte det. Samtidigt som jag vill det för jag är så nyfiken på hur livet kommer te sig för hon! Visst är det ganska spännande ändå? Och självklart får man ju hålla tummarna att det går väl för henne.

Nä. Nu blir det lite gotta och tv-mys tills jag hämtar hem hon. Förresten, jag dricker min första julmust för i år! Och gott är det. Jag brukar inte dricka mer än runt jul, ibland efter första advent. Men blev ju sååå sugen!



"Duktighetsprincipen"

Det hela börjar med att vi går tillbaka i tiden, låt oss säga 70 år? Kanske till och med 80 år för att vara på den säkra sidan. Då är det 1932 va? Hårda tider var det då och det jag vill belysa lite är väl hur det såg ut inom famijen. Eller, nja, kanske inte så heller. Snarare kvinnans roll i samhället och i familjen. För det mesta (finns alltid undantag) så var kvinnan hemmafru. Hon tog hand om allt i hemmet: städ, tvätt, laga mat och ta hand om barn. Givetvis så tog hon hand om mycket på gården också, om man hade en sådan. Djur, odlingar, så, skörda, ta hand om slaktade djur, det som blev av skörden. Sylta, salta och allt vad man nu gjorde.
Vi hoppar fram 40 år och hamnar på årtalet 1972. Kvinnar arbetar mer än tidigare. Fröken, dagismamma, receptionist, sekreterare... Ja, yrkena hade flerdubblats för kvinnorna och hemmafruar blev det lite mindre av. Men vanligt ändå. Hoppa fram 10 år och året är 1982. Det många kallar för "det glada 80-talet". Det gick bättre ekonomiskt för många familjer och det var blandade roller för kvinnan. Mannen hade börjat ta lite mer plats i hemmet, men inte mer än att han hjälpte till lite. Och kvinnan behövde inte (om hon inte ville) jobba så många timmar i veckan. Detta årtal gick över till 1990 och det mesta förändrades. Detta årtioende pratar man mer än någonsin om jämställdhet och feministerna var ett stort faktum. Dock med mycket negativ klang.
Mer än någonsin ska kvinnorna ut i arbete, men det finns ett litet hinder: vem ska ta hand om hem och barn? 2000-talet kommer så fram som en galopperande hingst. Det talas om att vikten av att män tar ansvar för hem och hushåll. De flesta männen fnyser åt detta och jobbar mer för att... tja, slippa? Eller kanske för att låta kvinnan göra mer hemma? Inte vet jag. Men det funkar dåligt. Så ser läget ut idag. Råkas det vara så att mannen inte jobbar, eller jobbar mindre än heltid, så står hemmet ofta still. Givetvis med undantag! Och så ser läget ut idag. För många.

Så. De kvinnor som är i min ålder har drabbats av något jag kallar för "duktighetsprincipen". För att förutom att jobba heltid (ca 40 timmar i veckan) så ska kvinnan hålla hemmet rent, ta hand om ungar - kläder, badningen, uppfostran, läxor och lärande, aktiviteter, kompisar...De ska handla mat, skjutsa ungar, se till att alla blir mätt. Laga bra mat för annars kommer det gå utför med alla i famljen, tvätta kläder, vika och lägga undan kläder. På det här så ska kvinnan oftast städa bilen/bilarna, hålla ordning på gården, i förråd och gärna även hålla reda på karln i hemmet. Mattor ska piskas, soffor dammsugas, blommor planteras om och vattnas. Och gud nåde, disken ska vi inte glömma! Har jag fått med allt? Jo. Sen är det även bra om kvinnan kan tanka sin bil, byta däck och gärna skruva i den också. För det ska ju var jämställt. Bygga, snickra, måla, tapetsera, riva och även gärna leka rörmokare och elektriker bör kvinnan också kunna. För det ska ju vara jämställt. Med andra ord: duktighetsprincipen. Kortfattat: vi kör slut på oss kvinnor för tanken på jämställdhet och att alla ska kunna lika.. eller var det göra lika? i hemmet är ett måste.
Var är mannen med dammsugare, kunskapen om att plocka undan det som är framtaget och putstrasan i andra i handen? Var är mannen som kan ta hand om blommorna och med sin andra halva fixa middag till familjen som består av allt det nyttiga som vi måste ha? Var är mannen som under en dag fixar ett helt hem utan att klaga? Eller varför inte utan att yttra orden: "visst är jag duktig?".

Vad vill jag då med detta? Jo. Alla kvinnor som känner igen sig: sluta! Sluta vara så duktiga jämt! Det går att det lugnt utan att hemmet faller isär och att bara vara en hel dag är inte fy skam. Alla jobbar och sliter vi lika mycket, män som kvinnor. Och alla kan vi vila, känna lugnet och njuta av livet! Så gör det i helgen. Ta hand om varandra, njut, känns lugnet och strunta i dammet!

Tjingeling!