Då man kan läsa om 14-åriga Astrid som bor och går skola i Luleå. Där har de målat en bild utanför personaltoaletten, som jag förstått det. Personaltoaletten. Ni vet där de vuxna som ska ansvara för rätt och fel, för barnen/ungdomarnas utbildning, går på toaletten. Varje dag ser de denna bild.
En person reagerade. Det tragiska i det hela är att det inte är en vuxen, utan en 14 år gammal tjej som reagerar på denna bild och meddelar att "den är sexistisk!". Och tacka fan för att den är det! Finns inge humor i den där bilden som rektorn på samma skola tycker. Hon är ju dessutom en kvinna. En kvinna som ska ha ansvar för ungdomarna. Jag kan tycka det känns konstigt och mycket fel.
Vidare i artikeln i aftonbladet så säger tillförordnad rektor (den andra var lägligt på tjänsteärenden) att de inte vill kommentera det här vidare. Varför inte? Det här om något är absolut något som kan diskuteras. Det är sådana här "smågrejer" som får samhället att tycka och acceptera att det är ok att pojkar "busar lite" med flickorna. Ska vi vända på steken? Hur kul skulle det vara på en skala? Inte alls.
Astrid, 14 år, går på Tunaskolan i Luleå. Nu har hon till och med varit med på tv 4 Nyhetsmorgon där de säger rakt ut "bra jobbat! Vi hejar på dig!". Men "hejar"? Är det inte på tiden att vuxna ställer sig upp, sätter ner foten ordentligt och säger ifrån? Säger och visar att sådant här inte är ok på nåt plan? Aldrig någonsin är det ok. Och jag är så jävla irriterad på den där som kallar sig för rektor: "jag tycker det är lite humor". Dessutom, så lågt kan inte ens glocalnet sjunka, så ser dem till att ha en enkät och diskussion om denna bild, då Astrid inte är där. Vet inte om jag ska skratta eller gråta... Så här beter sig alltså vuxna människor och vi tror då alltså att vi ska kunna "prata" ungdomar tillrätta? Ingen, och då menar jag INGEN gör som vuxna säger, de gör som vuxna gör.
Tänk att det går så långt att hon är med på nyhetsmorgon. Där sitter hon, en ung individ och modigt står upp för det hon tycker och tänker. Trots elaka kommentarer och vuxna som skiter fullständigt i att det finns ungdomar som mår dåligt av denna bild, sitter hon och berättar vad hon tycker. Det där är en tjej jag hyllar, en tjej jag ser upp till (jo, även om hon är yngre gör jag det!) och jag hoppas att hon inte ger upp. Jag hoppas att detta och annat bra som skrivits på nåt sätt når fram till henne så hon vet att hon inte står ensam.
Här kan ni läsa artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16148586.ab
torsdag 31 januari 2013
En torsdagmorgon
Torsdag morgon och veckan lider mot sitt slut, men för mig typ till en början. Är ledig idag med och för första gången på länge vaknade jag och hade inte lika ont. En skön känsla! Vet inte om det är så att jag bara har haft mer ont, eller om sängen inte längre passar mig? Jag hoppas på det första eftersom säng och madrasser inte är så gamla...
Har en liten flicka som gör sig klar för skolan. Tittar på henne och förundras över hur stor hon blivit. 9 år fyller hon till våren, är förjäkla lång och närmare en tonåring än ett barn. Fast hon är barn. Tänker mer på hennes beteende då jag tänker tonåring. Morgontrött, ifrågasätter typ allt, argumenterar för en drös onödiga saker som hon ändå inte får sin vilja igenom på. Men fortfarande en liten flicka som gärna vill kramas, leka och fantisera så som bara barn kan.
Själv sitter jag i soffan, dricker en kopp med gott thé, lyssnar lite på barnprogrammet på tv som tjohalia ser på. Njuter av morgonens lugn och harmoni.
Har en liten flicka som gör sig klar för skolan. Tittar på henne och förundras över hur stor hon blivit. 9 år fyller hon till våren, är förjäkla lång och närmare en tonåring än ett barn. Fast hon är barn. Tänker mer på hennes beteende då jag tänker tonåring. Morgontrött, ifrågasätter typ allt, argumenterar för en drös onödiga saker som hon ändå inte får sin vilja igenom på. Men fortfarande en liten flicka som gärna vill kramas, leka och fantisera så som bara barn kan.
Själv sitter jag i soffan, dricker en kopp med gott thé, lyssnar lite på barnprogrammet på tv som tjohalia ser på. Njuter av morgonens lugn och harmoni.
(bild lånad från google)
onsdag 30 januari 2013
Mina små stunder av tro och hopp
Ibland tar det nån dag eller två innan jag skriver. Beror mest på att hjärnan inte funkar som den ska. Minnet är det sämre med och jag tappar bort både ord och grammatik. Gäller både i tal och i skrift... Den biten är jobbig. Riktigt jobbig... Att inte hitta vanliga ord och få fram dem är å ena sidan rätt komiskt å andra sidan? Genant. Ofta känner jag mig som en babblande idiot och orden jag säger kommer allt mer ut i fel ordning och sammanhanget bli luddigt, konstigt och inte helt begripligt. Märker på mina vänner att de nog funderar emellanåt vad det är jag säger egentligen. Men jag kan inte rå för det.
När jag sitter och skriver så här går det fort. Dock har jag upptäckt att jag måste kontrollera att det blir någorlunda rätt, åtminstone ordföljden i alla fall. Andra biten som gör att blogginläggen ibland lyser med sin frånvaro har att göra med mina händer. Det har inte gått en dag på många månader som dem har vart värkfria och när det är som värst, är det inte så lätt att få dem till att lyda och flyga över tangentbordet som de tidigare gjorde. Jag älskar att skriva! Att skriva är för mig befriande och nästan som att surra bort en stund, men ingen lyssnar. Eller jo, det är ju en del som läser förstås.
Då och då, som nu till exempel när jag är ledig så tror jag alltid att jag ska ha mer ork och energi till övers för både det ena och det andra. Ja men som att fixa hemmet, fara å hälsa på nån, skriva blogginlägg och kanske träna lite. Väldigt sällan blir det så. Som idag har jag mest legat i soffan, sett på serier och lullat på här hemma. Har visst gjort nå "nytta" typ som att städa undan i köket och laga en ytterst god middag. Tänker väl ta tag i den torra tvätten som hänger här, men tror att en film med karl´n är att föredra idag. Försöker att lyssna på kroppen. Tänk dig, att hela tiden ha en massa tankar om vad du vill och det går inte. Hur mycket du än försöker stretar kroppen emot och funktionen, både fysiskt och ofta även mentalt, är som bortblåst.
Så har jag det nästan dagligen. Jag vill träna, jag vill ut och gå minst 2 timmar om dagen. Jag vill städa och hålla det fint här hemma, leka med min dotter (eller aktivera hon åtminstone), vara social med vänner, flänga runt, surra, lyssna, skratta och må bra. Jag vill helt enkelt leva.
Så kommer det små stunder där jag tror att min önskan kan slå in. Att allt sitter i huvudet och jag bara låtsas, fejkar alltihopa och så blir allt bra igen. Livet leker, glädjen och lusten spritter i kroppen. För en stund för att sedan krascha totalt. Dessa stunder, då allt är bra (som jag tror) mår jag helt enkelt toppen! Jag älskar dessa stunder lika mycket som jag avskyr att inte klara ett vanligt liv.
När jag sitter och skriver så här går det fort. Dock har jag upptäckt att jag måste kontrollera att det blir någorlunda rätt, åtminstone ordföljden i alla fall. Andra biten som gör att blogginläggen ibland lyser med sin frånvaro har att göra med mina händer. Det har inte gått en dag på många månader som dem har vart värkfria och när det är som värst, är det inte så lätt att få dem till att lyda och flyga över tangentbordet som de tidigare gjorde. Jag älskar att skriva! Att skriva är för mig befriande och nästan som att surra bort en stund, men ingen lyssnar. Eller jo, det är ju en del som läser förstås.
Då och då, som nu till exempel när jag är ledig så tror jag alltid att jag ska ha mer ork och energi till övers för både det ena och det andra. Ja men som att fixa hemmet, fara å hälsa på nån, skriva blogginlägg och kanske träna lite. Väldigt sällan blir det så. Som idag har jag mest legat i soffan, sett på serier och lullat på här hemma. Har visst gjort nå "nytta" typ som att städa undan i köket och laga en ytterst god middag. Tänker väl ta tag i den torra tvätten som hänger här, men tror att en film med karl´n är att föredra idag. Försöker att lyssna på kroppen. Tänk dig, att hela tiden ha en massa tankar om vad du vill och det går inte. Hur mycket du än försöker stretar kroppen emot och funktionen, både fysiskt och ofta även mentalt, är som bortblåst.
Så har jag det nästan dagligen. Jag vill träna, jag vill ut och gå minst 2 timmar om dagen. Jag vill städa och hålla det fint här hemma, leka med min dotter (eller aktivera hon åtminstone), vara social med vänner, flänga runt, surra, lyssna, skratta och må bra. Jag vill helt enkelt leva.
Så kommer det små stunder där jag tror att min önskan kan slå in. Att allt sitter i huvudet och jag bara låtsas, fejkar alltihopa och så blir allt bra igen. Livet leker, glädjen och lusten spritter i kroppen. För en stund för att sedan krascha totalt. Dessa stunder, då allt är bra (som jag tror) mår jag helt enkelt toppen! Jag älskar dessa stunder lika mycket som jag avskyr att inte klara ett vanligt liv.
söndag 27 januari 2013
Lediga helgen lider mot sitt slut...Och så lite reklam på slutet
Och jag sitter här i soffan, efter en varm och lång dusch, rätt nöjd med denna helg. Inte mycket är gjort och jag har fått vila. Ändå skriker kroppen efter mer vila och jag tror (hoppas inte!) att jag är på väg in i ett skov igen. Nåja. Inga negativa tankar och så bara tuta och köra så blir det bra igen så småningom!
Nu jobbar jag två dagar, ledig två och sedan hela helgen fre-sön. Efter det så är jag som bara ledig en dag åt gången och sedan jobb ett par-tre dagar. Jaja. Det är jag som har lagt schemat så det finns bara en och skylla på.
Och så tänker jag lägga ut lite reklam. Det är så att min svägerska jobbar för ett personlig assistent bolag i Göteborg. De har haft tankarna på att öppna ett kontor här i Piteå och därmed söker dem brukar här uppe med omnejd. Jag tycker att ni läsare kan läsa lite om dem på denna länken (deras hemsida)
http://www.allasassistans.se/
Jag har broschyrer här hemma om någon är intresserad att hjälpa mig ut med dem på lämpliga ställen? Tyvärr har jag själv inte mycket erfarenhet av detta och ber då om lite guidning.
Tack på förhand!
Önskar alla en fortsatt trevlig söndagkväll
Tjingeling
Nu jobbar jag två dagar, ledig två och sedan hela helgen fre-sön. Efter det så är jag som bara ledig en dag åt gången och sedan jobb ett par-tre dagar. Jaja. Det är jag som har lagt schemat så det finns bara en och skylla på.
Och så tänker jag lägga ut lite reklam. Det är så att min svägerska jobbar för ett personlig assistent bolag i Göteborg. De har haft tankarna på att öppna ett kontor här i Piteå och därmed söker dem brukar här uppe med omnejd. Jag tycker att ni läsare kan läsa lite om dem på denna länken (deras hemsida)
http://www.allasassistans.se/
Jag har broschyrer här hemma om någon är intresserad att hjälpa mig ut med dem på lämpliga ställen? Tyvärr har jag själv inte mycket erfarenhet av detta och ber då om lite guidning.
Tack på förhand!
Önskar alla en fortsatt trevlig söndagkväll
Tjingeling
Veckans vilodag. Eller?
Söndag brukar ju sägas vara vilodagen och brukligt (åtminstone förr) var att faktiskt vila och inte göra speciellt mycket. Tycker inte att det är så i dagens morderna samhälle. Jag brukar då passa på, om jag är ledig, att städa, tvätta och fixa sånt som kan behövas innan måndagen anländer. Men idag gör jag ingenting! Pojkarna + karl ska ha ett litet kalas för Niclas sida av familjen eftersom de alla har fyllt år. Eller Adde fyller i morgon :-) Så idag ska de få göra allt: städa, diska, fixa med fikat... rubbet! Varför? Därför att jag alltid fixar så det ser ok ut här hemma, så att det är städat och luktar gott, samt ser till att det blir undanplockat efteråt. Det gäller även då jag fyller år och när Felicia fyller år. Svaret blir: för då blir det rättvist. Dem är ju tre nu som ska ställa i ordning och städa. Jag är själv.
På ett tag ska jag skjutsa lilltjohalia till syrran så kusinerna får leka. De lekte en stund igår kväll, men det räcker ju inte på långa vägar! Men först blir det att göra mig själv klar för dagen, sopa av bilen (det har ju snöat inatt, surprice!!) och sen är det bara å tuta och köra.
Vad gör alla andra en sån här fin söndag? Jag hoppas ni tar vara på vilodagen och låter den vara så och inte "städar bort den" ;-)
Tjingeling!
På ett tag ska jag skjutsa lilltjohalia till syrran så kusinerna får leka. De lekte en stund igår kväll, men det räcker ju inte på långa vägar! Men först blir det att göra mig själv klar för dagen, sopa av bilen (det har ju snöat inatt, surprice!!) och sen är det bara å tuta och köra.
Vad gör alla andra en sån här fin söndag? Jag hoppas ni tar vara på vilodagen och låter den vara så och inte "städar bort den" ;-)
Tjingeling!
(bild lånad från google)
lördag 26 januari 2013
Vrålhungrig och det braiga humöret flög sin kos...
Bestämde mig för att tillaga kotletterna i ugnen med soya och sambal oelek sås. Det är supergott! Brukar göra det med fläskfilé, men tänkte att det här går nog lika bra. Vid 15.30 hade jag tänkt fara å handla, men det visade sig att bonussonen som klarade körkortet ville låna en av bilarna för en tur till Willys. Därmed tyckte min käre karl att han kunde ju handla. Sagt och gjort. Men varorna anlände inte förrän för en liten stund sen, d.v.s 18.10. Gissa vad? Maten tar en timma i ugnen. Så nu sitter jag här och bestämde mig illa kvickt för att det där med handling det sköter jag själv hädanefter och far gör jag fast nån annan tänker fara samtidigt. Hade jag fått fara själv hade vi ätit vid det här laget...
Nåja. Det är ju bra att han gjorde det i alla fall och jag får väl se det från "ljusa sidan" och tänka att jag slapp fara iväg. Nu är det väl bara min mage och min hunger som inte tycker det finns nån "ljus sida" ...
Vad händer i kväll då för er alla där ute? Jag är då hemma själv och Niclas far och jobbar. Finns kaffe och en surrsugen Anna för de som är intresserade av det ;-)
Tjingeling på er!
Nåja. Det är ju bra att han gjorde det i alla fall och jag får väl se det från "ljusa sidan" och tänka att jag slapp fara iväg. Nu är det väl bara min mage och min hunger som inte tycker det finns nån "ljus sida" ...
Vad händer i kväll då för er alla där ute? Jag är då hemma själv och Niclas far och jobbar. Finns kaffe och en surrsugen Anna för de som är intresserade av det ;-)
Tjingeling på er!
Bowling är inte min grej! Tydligen...
Igår var det då dax för lite personalfest och kanske inte så liten... Vi var båda avdelningarna från 2:an. Tyvärr är det inte tillräckligt stort för att vi kunde äta och bowla samtidigt, utan det var uppdelat i två större grupper och sedan givetvis i flera mindre lag då vi bowlade.
Jag tillhörde gruppen som började med att bowla för att sedan äta. Första gick i rännan, andra gick i rännan... tredje for det några käglor, sen rännan... Ja, så fortsatte det, MEN kan tillägga att jag faktiskt fick en strike och några spare. Mycket varierande blev det. Vid ett tillfälle gjorde jag en klassiker. Där står jag redo, tog mitt grepp, höll klotet stadigt i vänsterhanden, siktade och förde högerarmen bakåt. DUNS!! Och där for mitt klot. Till ett annat lag längst bort... En kollega utbrast förvånat: "Anna, är det där du??" Haha! Ja det kan man kanske säga att det var. Vilka skrattsalvor det blev! Tur man kan roa nån i alla fall ;-)
Märkte efter den där lilla incidenten att min hand förlorat i stort sett all kraft och då var vi bara i mitten på andra serien. Dessutom var vi 4 i vårt lag vilket gjorde att jag ändå fick rätt långa pauser. Det hjälpte inte... Under natten har jag haft riktigt ont i kroppen och jag förstår väl att det här inte var den bästa idén. Men så skoj!! Som jag har skrattat, hejat och mått allmänt gott. Det väger ändå upp det onda rätt bra.
Maten? Den var supergod. Fläksfilé i en god sås, potatisgratäng, en fräsch sallad och en supergod hemmagjord aioli som jag ska prova göra. Underbart! Måste erkänn att det var tur Niclas jobbade och jag körde. Hade jag druckit alkohol igår hade jag haft ännu mer ont. Tyvärr har ju alkohol den verkan, jag märker inte då kroppen säger stop.
Nu är det bara och hoppas andra avdelningen vill ha revansch för vi vann ju!
Jag tillhörde gruppen som började med att bowla för att sedan äta. Första gick i rännan, andra gick i rännan... tredje for det några käglor, sen rännan... Ja, så fortsatte det, MEN kan tillägga att jag faktiskt fick en strike och några spare. Mycket varierande blev det. Vid ett tillfälle gjorde jag en klassiker. Där står jag redo, tog mitt grepp, höll klotet stadigt i vänsterhanden, siktade och förde högerarmen bakåt. DUNS!! Och där for mitt klot. Till ett annat lag längst bort... En kollega utbrast förvånat: "Anna, är det där du??" Haha! Ja det kan man kanske säga att det var. Vilka skrattsalvor det blev! Tur man kan roa nån i alla fall ;-)
Märkte efter den där lilla incidenten att min hand förlorat i stort sett all kraft och då var vi bara i mitten på andra serien. Dessutom var vi 4 i vårt lag vilket gjorde att jag ändå fick rätt långa pauser. Det hjälpte inte... Under natten har jag haft riktigt ont i kroppen och jag förstår väl att det här inte var den bästa idén. Men så skoj!! Som jag har skrattat, hejat och mått allmänt gott. Det väger ändå upp det onda rätt bra.
Maten? Den var supergod. Fläksfilé i en god sås, potatisgratäng, en fräsch sallad och en supergod hemmagjord aioli som jag ska prova göra. Underbart! Måste erkänn att det var tur Niclas jobbade och jag körde. Hade jag druckit alkohol igår hade jag haft ännu mer ont. Tyvärr har ju alkohol den verkan, jag märker inte då kroppen säger stop.
Nu är det bara och hoppas andra avdelningen vill ha revansch för vi vann ju!
fredag 25 januari 2013
God morgon!
Ni vet att det är en sån där bra fredag va? Barnen kommer hem och jag är ledig en långhelg. Superskönt! Har inte nå bättre i kroppen och funderar väl lite på hur jag ska kunna bowla ikväll med mina arbetskollegor. Men tänker ändå göra det. Känner att jag behöver få göra nåt annat än att bara sitta hemma och uggla. Blir ju inge alkohol då Niclas ska iväg på jobb, men det är nog likes det!
Planen idag är att följa min vän och äta lunch, surra en stund och bara vara. Hämta hem lilltjohalia (kanske vi behöver handla också), äta en lättare middag och sen iväg. Funderar på om jag ska ta och betala räkningarna nu på en gång också, så det är gjort. Ta tjuren vid hornen så att säga och sen släppa iväg en tår eller två då slantarna swischar loss i cyberrymden. Det är väl ändå tragiskt? Allt man får in, det försvinner lika snabbt. Nog är jag glad för det jag har, inte för det. Men att alltid behöva vända på slantarna är fan inte kul.
Färdigklagat! Nu tar jag tag i dagen och gör nåt istället för att sitta här. Jag hoppas ni alla får en toppendag och gör det bästa av den.
Tjingeling
Planen idag är att följa min vän och äta lunch, surra en stund och bara vara. Hämta hem lilltjohalia (kanske vi behöver handla också), äta en lättare middag och sen iväg. Funderar på om jag ska ta och betala räkningarna nu på en gång också, så det är gjort. Ta tjuren vid hornen så att säga och sen släppa iväg en tår eller två då slantarna swischar loss i cyberrymden. Det är väl ändå tragiskt? Allt man får in, det försvinner lika snabbt. Nog är jag glad för det jag har, inte för det. Men att alltid behöva vända på slantarna är fan inte kul.
Färdigklagat! Nu tar jag tag i dagen och gör nåt istället för att sitta här. Jag hoppas ni alla får en toppendag och gör det bästa av den.
Tjingeling
(bild lånad från google)
torsdag 24 januari 2013
Det var den morgonen!
Vilken morgon! Som vanligt har jag sovit som en kratta och det gör ont i kroppen. Önskar mig nu bara en dag utan värk, så som jag brukar ha. Men åter igen är jag inne i ett ont hjul som fortsätter snurra fastän jag säger stop.
Jycken har fått en ordentlig öroninflammation så nu håller jag tummarna att det räcker med öronrens och att det inte blir värre. Gick på morgonen till djurkliniken och inhandlade öronrens och gjorde första behandlingen efteråt.
På skolan har de bestämt att lilltjohalia ska ingå i gruppen som måste vara kl 08.00 på måndag för att fara på simundervisning. Kan inte påstå att jag förstår hur dem tänkte där? Jag börjar jobba 06.45 och taxin är här 07.40... Har då skickat mail och ifrågasatt det hela.
För en liten stund sen fick jag veta att Sebbe (äldsta bonussonen) har klarat teorin till körkortet och precis i skrivandes stund kör han upp. Spännande! Håller tummar och tår att han fixar det!
Ja. Och så jobbar jag idag med start 14.00.
Det här är min morgon. Hur har eran varit?
Jycken har fått en ordentlig öroninflammation så nu håller jag tummarna att det räcker med öronrens och att det inte blir värre. Gick på morgonen till djurkliniken och inhandlade öronrens och gjorde första behandlingen efteråt.
På skolan har de bestämt att lilltjohalia ska ingå i gruppen som måste vara kl 08.00 på måndag för att fara på simundervisning. Kan inte påstå att jag förstår hur dem tänkte där? Jag börjar jobba 06.45 och taxin är här 07.40... Har då skickat mail och ifrågasatt det hela.
För en liten stund sen fick jag veta att Sebbe (äldsta bonussonen) har klarat teorin till körkortet och precis i skrivandes stund kör han upp. Spännande! Håller tummar och tår att han fixar det!
Ja. Och så jobbar jag idag med start 14.00.
Det här är min morgon. Hur har eran varit?
onsdag 23 januari 2013
En vanlig onsdag
Nu har jag fått vara ledig en hel dag och gjorde väl inte mest igår så att säga. Lite städ och så surra med en vän som kom förbi. Med sig hade hon en av valparna i kullen som nu är leveransklar. En söt liten tjej vid namn Bella! Busig hann hon bli vid några tillfällen och jag önskar att jag hunnit sätta igång kameran på mobilen, men som oftast är handlar det ju om sekunder.
Och idag är det dax för jobb igen, en kvällstur och likadant imorgon för att sedan vara ledig i tre dagar. Rätt skönt att ha kvällsturer så här om än det är ovanligt. Det vanliga är ju att man går en kväll och sedan en dag, men det här är bättre för min del i alla fall.
Längtar till på fredag då jag får hem min lilltjohalia och dessutom har jag tänkt på lite trevligheter. Brukar inte fara nånstans då vi får hem barnen, men tänker för en gångs skull tänka på mig själv lite. Det blir inget alkoholintag för min del, men mat och lite bowling blir nog skoj! Vi ska tydligen tävla mot grannavdelningen. Tycker det är väldigt roligt att vi slår ihop en personalfest på det här viset!
Solens strålar får dagen där ute att glittra i all sin prakt. Himlen är ljust blå och borta vid horisonten skiftar den i svagt rosa också. Mycket vackert... Lite kallt, men inte så där hemskt som det har varit redan och det tackar man för! Vet ni vad som händer då det är lite varmt och sen mycket kallare? Låset till bilen funkar mindre bra. Så i min jackficka ligger en tändare och en liten flaska med låsspray. Ett måste att ha och en räddare i nöden! Det är ju en fördel om man tar sig in i bilen också...
Och idag är det dax för jobb igen, en kvällstur och likadant imorgon för att sedan vara ledig i tre dagar. Rätt skönt att ha kvällsturer så här om än det är ovanligt. Det vanliga är ju att man går en kväll och sedan en dag, men det här är bättre för min del i alla fall.
Längtar till på fredag då jag får hem min lilltjohalia och dessutom har jag tänkt på lite trevligheter. Brukar inte fara nånstans då vi får hem barnen, men tänker för en gångs skull tänka på mig själv lite. Det blir inget alkoholintag för min del, men mat och lite bowling blir nog skoj! Vi ska tydligen tävla mot grannavdelningen. Tycker det är väldigt roligt att vi slår ihop en personalfest på det här viset!
Solens strålar får dagen där ute att glittra i all sin prakt. Himlen är ljust blå och borta vid horisonten skiftar den i svagt rosa också. Mycket vackert... Lite kallt, men inte så där hemskt som det har varit redan och det tackar man för! Vet ni vad som händer då det är lite varmt och sen mycket kallare? Låset till bilen funkar mindre bra. Så i min jackficka ligger en tändare och en liten flaska med låsspray. Ett måste att ha och en räddare i nöden! Det är ju en fördel om man tar sig in i bilen också...
(bild lånad från google)
tisdag 22 januari 2013
Fotade lite med mobilen. Kanske inte så bra kvalla, men vackert är det ändå
Kommer ni ihåg första mobilerna som man kunde ta kort med? Kan ju tycka att man kommit rätt långt med tekniken och korttagning med mobilerna. Det här är från en dag då jag och jycken promenerade efter skoterleden. Ingen inbördes ordning, ingen förklaring förutom att jag testade lite olika funktioner och så.
Håll till godo!
Håll till godo!
Visst är väl ändå vintern väldigt vacker? Bland det finaste är då all snö och frost ligger på trädens grenar och glittrar i solen som faktiskt behagar visa sig nu för tiden. Jag njuter varenda sekund då det är så här! Förresten, ser ni dreggeltråden på jycken, sista bilden? Haha! Han är ju för härlig. Säkert hade han sniffat upp nåt som luktade extra gott. Även om jag inte har det så bra i kroppen på vintern, kan jag glädjas åt allt det vackra. Eller eg. är det inte vintern och kylan som gör det onda, det är kraftiga väderomslag som gör det... Har jag märkt.
Och med det här säger jag god natt!
Tjingeling
Två saker har slagit mig (inte hårt utan bara tankemässigt)
Ju mer jag läser, googlar runt, samtalar och lyssnar med andra som har fibro, desto mer förstår jag två saker: jag är inte ensam om att vara biverkningskänslig och tydligen blir det aldrig bättre med sjukdomen... Faktiskt är det nog ingen som hört talas om någon som blivit bättre, som en del inom sjukvård/rehab säger. Så frågan är: varför säger dem att en del blir bättre? Lite hårt tänker jag att det kanske är dem som "fejkat" då.
Slängde ut en fråga på facebook om det är fler än jag som är både verknings och biverkningskänslig gällande mediciner. Många är tydligen lite smått överkänsliga mot biverkningar och många berättar att det startade när fibron bröt ut. Läser man om symtom så står det på en del ställen att man ofta är biverkningskänslig. För min del handlar det om att det blev värre. Har alltid vart känslig både för verkan i medicinen jag tagit och biverkningskänslig. Kunde som ung skrattande säga att jag bara kunde ta en Alvedon i taget för annars blev jag påverkad... Tragiskt. Varför är det så egentligen? Vad är det som gör att man blir överkänslig för biverkningar på mediciner? Jag tänker lite att tänk om man blir hjärtsjuk, eller på annat sätt sjuk och måste ta medicin för att överleva, är man känslig mot dem också? Det är ju inte alls bra! För många mediciner, hjärtmediciner, blodtrycksmediciner, medicin för blodfetterna o.s.v har många biverkningar.
Har någon blivit bättre? Jag menar, många personer som jobbar inom sjukvård/rehab säger att det finns dem som blir bättre från sin fibro. Det sa även min läkare och när jag skrev c-uppsatsen stod det så. Inte sagt att av dem har fibro, utan andra. Min förhoppning för ca ett och ett halvt år sedan, var att jag skulle kunna träna kroppen på ett lugnt sätt att bli starkare för att klara av skoven bättre. Och på så vis kunna bryta nedåtspiralen, få kontroll och bli, ja bättre helt enkelt. Tänkte att det kunde ju vara en plan, så bra som något. Problemet är att när jag har sämre dagar och får min skov, då klarar jag fysiskt inte av att träna och/eller motionera.
I somras började jag så smått att lägga upp ett träningsschema med övningar som innebär att använda endast kroppen (inga vikter) och försiktigt för att inte bryta ner mig själv. Det var övningar som plankan, lite benböj, rygg-ups, sit-ups m.fl. Men viktigt att inte ta alla på en gång. Och så dem livsviktiga promenaderna förståss! För att för mig är dem just det: livsviktiga. Dem ger mig styrka, kondition, en form av meditation och friskluft. Utan hund hade jag inte tagit mina promenader, så hunden är mycket viktig i det här också. Allt det här gick fin-fint i två månader på ett ungefär. Sen kollapsade jag och fick ett långt skov med enormt mycket trötthet och betydligt mer ont i kroppen. Så. Det blev ett stop.
Varje gång det blir så här, blir jag besviken. Ledsen, upprörs och nedstämd. Jag vill så gärna, men kroppen hänger inte med...
Tyvärr vet jag varför också och det handlar om prioriteringar. Prioriteringar som jag för tillfället avskyr för jag måste (jo, måste!) göra som jag inte vill. Jobb, hemmet och familjen först. Sen får jag se om jag orkar med en promenad... Fast promenad tar jag oftast ändå eftersom jag mår så bra av dem. Tänk om man skulle vinna 100 000 i månaden i 25 år. Vet ni vad jag skulle göra då? Sluta jobba och ta hand om mig själv. Helt enkelt bli bättre.
Nä. På med kläderna, äta frukost och sedan ut på en promenad medan solen lyser med sin närvaro. Det kommer bli skönt!
Tjingeling på er
Slängde ut en fråga på facebook om det är fler än jag som är både verknings och biverkningskänslig gällande mediciner. Många är tydligen lite smått överkänsliga mot biverkningar och många berättar att det startade när fibron bröt ut. Läser man om symtom så står det på en del ställen att man ofta är biverkningskänslig. För min del handlar det om att det blev värre. Har alltid vart känslig både för verkan i medicinen jag tagit och biverkningskänslig. Kunde som ung skrattande säga att jag bara kunde ta en Alvedon i taget för annars blev jag påverkad... Tragiskt. Varför är det så egentligen? Vad är det som gör att man blir överkänslig för biverkningar på mediciner? Jag tänker lite att tänk om man blir hjärtsjuk, eller på annat sätt sjuk och måste ta medicin för att överleva, är man känslig mot dem också? Det är ju inte alls bra! För många mediciner, hjärtmediciner, blodtrycksmediciner, medicin för blodfetterna o.s.v har många biverkningar.
Har någon blivit bättre? Jag menar, många personer som jobbar inom sjukvård/rehab säger att det finns dem som blir bättre från sin fibro. Det sa även min läkare och när jag skrev c-uppsatsen stod det så. Inte sagt att av dem har fibro, utan andra. Min förhoppning för ca ett och ett halvt år sedan, var att jag skulle kunna träna kroppen på ett lugnt sätt att bli starkare för att klara av skoven bättre. Och på så vis kunna bryta nedåtspiralen, få kontroll och bli, ja bättre helt enkelt. Tänkte att det kunde ju vara en plan, så bra som något. Problemet är att när jag har sämre dagar och får min skov, då klarar jag fysiskt inte av att träna och/eller motionera.
I somras började jag så smått att lägga upp ett träningsschema med övningar som innebär att använda endast kroppen (inga vikter) och försiktigt för att inte bryta ner mig själv. Det var övningar som plankan, lite benböj, rygg-ups, sit-ups m.fl. Men viktigt att inte ta alla på en gång. Och så dem livsviktiga promenaderna förståss! För att för mig är dem just det: livsviktiga. Dem ger mig styrka, kondition, en form av meditation och friskluft. Utan hund hade jag inte tagit mina promenader, så hunden är mycket viktig i det här också. Allt det här gick fin-fint i två månader på ett ungefär. Sen kollapsade jag och fick ett långt skov med enormt mycket trötthet och betydligt mer ont i kroppen. Så. Det blev ett stop.
Varje gång det blir så här, blir jag besviken. Ledsen, upprörs och nedstämd. Jag vill så gärna, men kroppen hänger inte med...
Tyvärr vet jag varför också och det handlar om prioriteringar. Prioriteringar som jag för tillfället avskyr för jag måste (jo, måste!) göra som jag inte vill. Jobb, hemmet och familjen först. Sen får jag se om jag orkar med en promenad... Fast promenad tar jag oftast ändå eftersom jag mår så bra av dem. Tänk om man skulle vinna 100 000 i månaden i 25 år. Vet ni vad jag skulle göra då? Sluta jobba och ta hand om mig själv. Helt enkelt bli bättre.
Nä. På med kläderna, äta frukost och sedan ut på en promenad medan solen lyser med sin närvaro. Det kommer bli skönt!
Tjingeling på er
måndag 21 januari 2013
.........
Ligger i soffan och ser nåt avsnitt av en serie jag följer, men kan inte riktigt hänga med. Har en sån där dag då tröttheten är förlamande och hjärnan känns som... ja... gröt? Tyvärr gör inte tröttheten att jag vill sova, för det är inte en sådan trötthet. Utan den där som gör kroppen rastlös och ond. Eller det gör ont i kroppen.
Svårt att förklara hur det känns.
Är så emot mediciner, men funderar på allvar att ta nå smärtstillande nu, fast jag vet vad efterverkan blir.
Nä... det blir inge mer skriva idag... det gör för ont och det känns som att jag knappt kan komponera ihop en korrekt tanke, eller mening för den delen.
Ta hand om er allesammans!
Och så en kram på "kramas-dagen" som alla surrar om på facebook idag.
Svårt att förklara hur det känns.
Är så emot mediciner, men funderar på allvar att ta nå smärtstillande nu, fast jag vet vad efterverkan blir.
Nä... det blir inge mer skriva idag... det gör för ont och det känns som att jag knappt kan komponera ihop en korrekt tanke, eller mening för den delen.
Ta hand om er allesammans!
Och så en kram på "kramas-dagen" som alla surrar om på facebook idag.
lördag 19 januari 2013
Varför fick just jag Fibromyalgi?
Under de år jag har haft diagnosen fibromyalgi är det många som ställt frågor så som: hur fick du det? går det att gå bort? finns det bot? varför uppstår det? ... o.s.v. I och med att det är en osynlig sjukdom, eller syndrom som läkarvetenskapen fortfarande vill kalla det, är det otroligt svårt att se om någon har FM. (Förkortning). Det naturliga blir att att de som har sjukdomen (jag kallar det sjukdom, inte syndrom), berättar för de dem vill berätta det för. Många, jag tror alla, i min omgivning vet att jag har FM i och med att jag skrivit lite om det här på bloggen, men även för att jag har berättat hur det ligger till.
Det hela började för ganska precis 4,5 år sedan då jag gick fjärde terminen på ssk-linjen. Jag blev sjuk ofta och tror ärligt att jag var förkyld mer eller mindre i ca 7-8 månader. Hade minst 3 ordentliga influensor och tror 1-2 magsjukor. 2009, då jag gick femte terminen började det hända konstiga saker med kroppen. Ibland kunde jag få sådan där febervärk/ledvärk som vid en influensa, men jag var inte sjuk. Det kunde vara 1-2 dagar och så gick det över. Många gånger kollade jag febern för jag trodde ju att det var en influensa på G, igen.
Så i slutet av den terminen sa min mamma att jag borde kolla upp det. Hon trodde ganska direkt att jag höll på att utveckla nån reumatisk sjukdom, alternativt FM. Envis som jag är så fortsatte jag som vanligt och struntade i alla tecken.
Tiden gick och inte förrän 2010 i slutet av vintern (kan ha varit nån gång i slutet av mars) besökte jag äntligen VC där jag bemöttes av en mindre trevlig läkare. Efter att provsvaren anlänt och anamnes tagits sa läkare: "Motionera och ät paracetamol, du har säkert fibromyalgi". Förtroendeingivande va? Dessutom med tanke på att vanliga alvedon/panodil var som sockerpiller för värken...
Lyckades ta min examen efter en andra slutpraktik och jobbade heltid hela den sommaren och hade det ändå rätt ok i kroppen. Men så kom hösten och med den regn, fukt och kyla. Kroppen ändrade sitt beteende och titt som tätt var det väldigt jobbigt med värk i delar av kroppen och en enorm trötthet.
Bytte VC och fick träffa en underbar läkare med förståelse och engagemang. Återigen togs det prover som inget visade, en anamnes togs, det klämdes och kändes på kroppen. Jag fick göra ett muskeltest och när allt var klart fick jag diagnosen fibromyalgi. De här är nu ganska precis två år sedan.
Sedan dess har det inte blivit bättre utan snarare sämre. Jag jobbar numer 85% vilket ofta känns för mycket ändå. Träna kan jag inte göra och för att klara mitt liv har jag valt bort att flänga runt till vänner och bekanta. Fester händer sällan och lek med min dotter och andra barn sker inte. Ibland funderar jag givetvis på vad som är "rätt". Jobba och inte orka/klara av att vara social, eller tvärtom? Mina vänner och min familj betyder så mycket för mig och ständigt går jag med dåligt samvete över att inte orka träffas så ofta som jag vill... Att inte orka finnas där som förr...
Jag var för några år sedan aktiv med långa promenader, lite träning på hemmafront (tränade mycket då jag var yngre),kunde umgås och vara social utan bekymmer. Klarade hushåll, hem och barn utan att lyfta på ett ögonbryn, för att sedan så att säga "ta hand om" min karl. Allt gjorde jag utan att ägna det en tanke, utan att behöva fundera och planera för att det skulle gå. Idag ser det annorlunda ut...
Varför man får fibro är det många teorier kring. Men den som har ståtts sig mest under alla åren är att det är någon form av stress som utlöser det. Sedan så blir smärtcentrat överbelastat och skickar ut felaktiga signaler om att det gör ont. Kan liknas med fantomsmärtor som amputerade har. Den teorin tror även jag på.
De personer som ofta utvecklar denna sjukdom är de som varit/är väldigt aktiva, många bollar i luften och de som säkerligen skulle kunna ta ut sig, "gå in i väggen" och inte riktigt kan sakta av. Men givetvis är det inte alla, utan en handfull.
Jag var oerhört aktiv och min kropp fick utstå många infektioner under dryga halvårets tid. Min personliga åsikt är att fibron utvecklades av det. Och som många vet finns det ingen bot, utan det är livslångt. Det finns eg. inte medicin för det heller, utan man lindrar symtomen för att man ska kunna få ett drägligt liv. Fibron slår olika hårt mot olika individer och ser ut på lite olika sätt.
För mig innebär fibron mycket uppoffringar, prioriteringar jag inte är nöjd med, ett ständigt jagande efter att hitta en balans, harmoni som gör livet lättare. Det innebär att jag får leva med något som är osynligt, som ofta är svårt att förstå för andra. Hur förklarar man något som inte syns? Att leva med fibromyalgi för min del innebär att jag måste acceptera att jag inte är som förut och det mina vänner, det är det svåraste. Många gånger har jag gråtit för att jag inte är som förr, inte lika aktiv, inte lika social, inte lika stark.... Jag saknar mitt liv för det har tagits ifrån mig på många sätt och vis. Mitt arbete kämpar jag på med och den främsta orsaken är att bevisa att jag inte är arbetsskygg, lat och ovillig att dra mitt strå till stacken. Bevisa att jag vill leva som vanligt med allt vad det innebär och att jag inte hittar på. Men priset är högt och högre blir det.
Det hela började för ganska precis 4,5 år sedan då jag gick fjärde terminen på ssk-linjen. Jag blev sjuk ofta och tror ärligt att jag var förkyld mer eller mindre i ca 7-8 månader. Hade minst 3 ordentliga influensor och tror 1-2 magsjukor. 2009, då jag gick femte terminen började det hända konstiga saker med kroppen. Ibland kunde jag få sådan där febervärk/ledvärk som vid en influensa, men jag var inte sjuk. Det kunde vara 1-2 dagar och så gick det över. Många gånger kollade jag febern för jag trodde ju att det var en influensa på G, igen.
Så i slutet av den terminen sa min mamma att jag borde kolla upp det. Hon trodde ganska direkt att jag höll på att utveckla nån reumatisk sjukdom, alternativt FM. Envis som jag är så fortsatte jag som vanligt och struntade i alla tecken.
Tiden gick och inte förrän 2010 i slutet av vintern (kan ha varit nån gång i slutet av mars) besökte jag äntligen VC där jag bemöttes av en mindre trevlig läkare. Efter att provsvaren anlänt och anamnes tagits sa läkare: "Motionera och ät paracetamol, du har säkert fibromyalgi". Förtroendeingivande va? Dessutom med tanke på att vanliga alvedon/panodil var som sockerpiller för värken...
Lyckades ta min examen efter en andra slutpraktik och jobbade heltid hela den sommaren och hade det ändå rätt ok i kroppen. Men så kom hösten och med den regn, fukt och kyla. Kroppen ändrade sitt beteende och titt som tätt var det väldigt jobbigt med värk i delar av kroppen och en enorm trötthet.
Bytte VC och fick träffa en underbar läkare med förståelse och engagemang. Återigen togs det prover som inget visade, en anamnes togs, det klämdes och kändes på kroppen. Jag fick göra ett muskeltest och när allt var klart fick jag diagnosen fibromyalgi. De här är nu ganska precis två år sedan.
Sedan dess har det inte blivit bättre utan snarare sämre. Jag jobbar numer 85% vilket ofta känns för mycket ändå. Träna kan jag inte göra och för att klara mitt liv har jag valt bort att flänga runt till vänner och bekanta. Fester händer sällan och lek med min dotter och andra barn sker inte. Ibland funderar jag givetvis på vad som är "rätt". Jobba och inte orka/klara av att vara social, eller tvärtom? Mina vänner och min familj betyder så mycket för mig och ständigt går jag med dåligt samvete över att inte orka träffas så ofta som jag vill... Att inte orka finnas där som förr...
Jag var för några år sedan aktiv med långa promenader, lite träning på hemmafront (tränade mycket då jag var yngre),kunde umgås och vara social utan bekymmer. Klarade hushåll, hem och barn utan att lyfta på ett ögonbryn, för att sedan så att säga "ta hand om" min karl. Allt gjorde jag utan att ägna det en tanke, utan att behöva fundera och planera för att det skulle gå. Idag ser det annorlunda ut...
Varför man får fibro är det många teorier kring. Men den som har ståtts sig mest under alla åren är att det är någon form av stress som utlöser det. Sedan så blir smärtcentrat överbelastat och skickar ut felaktiga signaler om att det gör ont. Kan liknas med fantomsmärtor som amputerade har. Den teorin tror även jag på.
De personer som ofta utvecklar denna sjukdom är de som varit/är väldigt aktiva, många bollar i luften och de som säkerligen skulle kunna ta ut sig, "gå in i väggen" och inte riktigt kan sakta av. Men givetvis är det inte alla, utan en handfull.
Jag var oerhört aktiv och min kropp fick utstå många infektioner under dryga halvårets tid. Min personliga åsikt är att fibron utvecklades av det. Och som många vet finns det ingen bot, utan det är livslångt. Det finns eg. inte medicin för det heller, utan man lindrar symtomen för att man ska kunna få ett drägligt liv. Fibron slår olika hårt mot olika individer och ser ut på lite olika sätt.
För mig innebär fibron mycket uppoffringar, prioriteringar jag inte är nöjd med, ett ständigt jagande efter att hitta en balans, harmoni som gör livet lättare. Det innebär att jag får leva med något som är osynligt, som ofta är svårt att förstå för andra. Hur förklarar man något som inte syns? Att leva med fibromyalgi för min del innebär att jag måste acceptera att jag inte är som förut och det mina vänner, det är det svåraste. Många gånger har jag gråtit för att jag inte är som förr, inte lika aktiv, inte lika social, inte lika stark.... Jag saknar mitt liv för det har tagits ifrån mig på många sätt och vis. Mitt arbete kämpar jag på med och den främsta orsaken är att bevisa att jag inte är arbetsskygg, lat och ovillig att dra mitt strå till stacken. Bevisa att jag vill leva som vanligt med allt vad det innebär och att jag inte hittar på. Men priset är högt och högre blir det.
torsdag 17 januari 2013
Tänkte bara meddela att det är rätt kallt ute...
Näää! Inte är det bara det inte, för alla vet om att graderna stiger neråt (här) och närmar sig -30. Kul? Nä inte alls. Hade tänkt att gå en långpromenad med jycken idag. Ändrade mig då jag kom hem från jobbet av nån anledning. Dessutom vill inte han heller vara ute längre stunder.
Idag har det vart en sån där dag då typ det mesta gått galet på nåt vis. Larmet på telefonen gick igång, jag stängde av det och tydligen beslutade min sömndruckna hjärna att slå upp ögonen 06.12. En halvtimma innan jobbstart. Skyndade mig, men bestämde att ändå ta det lite lugnt för dagen blir ju så tokig om man börjar med stress och jäkt. Eller hur?
Det första som hände var att tandkrämen verkligen ville komma ut den här gången och det blev väl en si så där 4 gånger mer än vad jag brukar ta. Mums. Mascaran fortsatte, eller mitt sätt att kleta på det. (bokstavligen!) Och vet ni vad? Starta bilen var spännande. Eftersom sotaren kom hit idag hade vi stängt av brännaren igår kväll och körde på elpatronen vilket i sin tur gör att så lite som möjligt bör gå samtidigt. Det har en tendens att gå en massa säkringar då. Så jag tyckte så fräckt att nog startar bilen. Det gjorde min silverpärla efter ca 10 prövningar. Sen var den så seg, så trög och ja, till och med spaken till vindrutetorkarna gick så segt att jag hade rätt stora problem att stänga av den...
Väl på jobbet fortsatte den här s.k stressfria dagen med att glömma tider (så där lite smått viktiga sådana), förlägga saker (trodde där ett tag att jag skulle förlägga mig själv...) och tappa saker. Som tur är så har jag inte gjort illa nån, jag har inte gett fel mediciner och allt gick väl. Men gissa hur jag har känt mig idag? Trots att jag vägrade stressa (bara skynda lite) i morse!
Är då ledig en dag nu och ända till e.m på lördag då jag går på en jobbhelg. Ska spendera dagen imorgon med nåt (vet inte vad än) och så ska jag nog umgås med underbara Therese! Blir mycket trevligt att träffa henne och surra lite (euhm... eller lite vet jag ju inte..)
Kan försöka hoppas på mildare väder så att en promenad går att utföras utan att lungorna fryser till is. Känner att jag behöver röra på mig lite.
Nä. Under filten, mysa lite och vänta på att klockan ska närma sig 19.30 då lillan ska hämtas från friidrotten. Fan. Tror det är kallt inne också för mina tår börjar närma sig istappsstadiet.
Tjingeling på er!
Idag har det vart en sån där dag då typ det mesta gått galet på nåt vis. Larmet på telefonen gick igång, jag stängde av det och tydligen beslutade min sömndruckna hjärna att slå upp ögonen 06.12. En halvtimma innan jobbstart. Skyndade mig, men bestämde att ändå ta det lite lugnt för dagen blir ju så tokig om man börjar med stress och jäkt. Eller hur?
Det första som hände var att tandkrämen verkligen ville komma ut den här gången och det blev väl en si så där 4 gånger mer än vad jag brukar ta. Mums. Mascaran fortsatte, eller mitt sätt att kleta på det. (bokstavligen!) Och vet ni vad? Starta bilen var spännande. Eftersom sotaren kom hit idag hade vi stängt av brännaren igår kväll och körde på elpatronen vilket i sin tur gör att så lite som möjligt bör gå samtidigt. Det har en tendens att gå en massa säkringar då. Så jag tyckte så fräckt att nog startar bilen. Det gjorde min silverpärla efter ca 10 prövningar. Sen var den så seg, så trög och ja, till och med spaken till vindrutetorkarna gick så segt att jag hade rätt stora problem att stänga av den...
Väl på jobbet fortsatte den här s.k stressfria dagen med att glömma tider (så där lite smått viktiga sådana), förlägga saker (trodde där ett tag att jag skulle förlägga mig själv...) och tappa saker. Som tur är så har jag inte gjort illa nån, jag har inte gett fel mediciner och allt gick väl. Men gissa hur jag har känt mig idag? Trots att jag vägrade stressa (bara skynda lite) i morse!
Är då ledig en dag nu och ända till e.m på lördag då jag går på en jobbhelg. Ska spendera dagen imorgon med nåt (vet inte vad än) och så ska jag nog umgås med underbara Therese! Blir mycket trevligt att träffa henne och surra lite (euhm... eller lite vet jag ju inte..)
Kan försöka hoppas på mildare väder så att en promenad går att utföras utan att lungorna fryser till is. Känner att jag behöver röra på mig lite.
Nä. Under filten, mysa lite och vänta på att klockan ska närma sig 19.30 då lillan ska hämtas från friidrotten. Fan. Tror det är kallt inne också för mina tår börjar närma sig istappsstadiet.
Tjingeling på er!
onsdag 16 januari 2013
Lite kort och gott så här på kvällskvisten
Idag fick jag mig en liten överraskning av Niclas då han kom hem efter en tur med Sebbe. En mysig tekopp med prickar! Ska försöka sätta med bilder,men bloggar från mobilen. Vet inte riktigt hur det blir :-)
Fick den som tack för att jag är så "duktig" här hemma. Personligen anser jag att göra hushållsuppgifter är ett nödvändigt ont och ett ansvar man inte kommer undan. Fast man jobbar. Men det var en oerhört gullig gest!
Så för att matcha koppen bakade jag lite frallor åxå. Niclas undrade vad jag sysslade med... Har gått an som en liten virvelvind efter jobbet. Kan medge att jag hann mycket! Så nu ligger jag i skönaste sängen och är rätt nöjd med dagen.
Tjingeling
tisdag 15 januari 2013
Full av liv en tisdagmorgon...!
... eller så kanske inte. Känner mig mörbultad, överkörd och sen har samma backa över mig för att fastställa att jag ligger där jag ligger. Men så hittade jag en bortglömd vrå av min kropp där en gnutta styrka fanns kvar, slet bort kudden från ansiktet och på nåt sätt lyckades sätta mig upp på sängkanten. Dagens första bedrift - check!
Stel av överkörningen lyckades jag knyckla ihop det som återstod till en sittande gestalt på toalettstolen. Nödvändigt ont då blåsan kändes minimal. Värre blev det då jag skulle ställa mig upp. Benen vinglade likt papperslappar i snöstorm. Med en överkropp tung som bly lyckades ändå papperslapparna och jag ta mig upp till övervåningen. Dagens väckning - check!
Ålade ner för trappen, gnuggade sömnen ur ögonen och med babianarmarna slängde trötta frun i huset ihop en enkelt frukost till det än mer trötta barnet. Fixa föda - check!
Få iväg barnet till skolan blir desto lättare. Gjort klart allt för dagen redan igår, vilket är tur! Så barnet får klä sig själv, ta sin väska och ge sin pigga och euhm... klarvakna mamma en kram innan hon far. Tror det blir en "check" där med.
God morgon!
Stel av överkörningen lyckades jag knyckla ihop det som återstod till en sittande gestalt på toalettstolen. Nödvändigt ont då blåsan kändes minimal. Värre blev det då jag skulle ställa mig upp. Benen vinglade likt papperslappar i snöstorm. Med en överkropp tung som bly lyckades ändå papperslapparna och jag ta mig upp till övervåningen. Dagens väckning - check!
Ålade ner för trappen, gnuggade sömnen ur ögonen och med babianarmarna slängde trötta frun i huset ihop en enkelt frukost till det än mer trötta barnet. Fixa föda - check!
Få iväg barnet till skolan blir desto lättare. Gjort klart allt för dagen redan igår, vilket är tur! Så barnet får klä sig själv, ta sin väska och ge sin pigga och euhm... klarvakna mamma en kram innan hon far. Tror det blir en "check" där med.
God morgon!
(lånad bild från google)
måndag 14 januari 2013
En svunnen tidsepok
En arbetskollega sa "jag tycker inte om då man säger: tack så jättemycket". Det började med att man sa "tack så väldigt mycket", sedan "tack så hemskt mycket" och nu? Ja, nu säger de flesta "tack så jättemycket". Sättet vi använder språket på, orden vi använder förändras hela tiden. Ibland funderar jag på hur många nya ord det finns och hur många ord som tagits upp i svenska akademiordboken. Det bör vara många vid det här laget...
Inte bara språket har ändrats, utan även vad vi gör, hur vi gör saker och ting, beteenden - vad är acceptabelt och vad är det inte? Ibland kan jag tycka det var bättre förr. Gällande en del. Som igår då jag skrev inlägget om en försvunnen spontanitet. Det är också något som har förändrats drastiskt och bara de senaste 5-7 åren. Vi pratar inte ens min dotters livstid. Det om något är skrämmande.
När jag var liten (och nej, det var inte på stenåldern utan i rätt så modern tid ändå) så lekte vi. Vi var ute, vi hittade på bus och vi ringde en snabbis på e.m och så var vi med varandra. Se på tv, se på film och spela dataspel existerade inte.
Min dotter, som så många andra barn, spelar dataspel. Hon har en egen mobil med touchskärm (tror det är en LG) där hon spelar och så ser hon tv. Och film emellanåt. För henne och andra i hennes generation är det helt normalt att veta hur man surfar på nätet, laddar ner appar på mobilen och hur man skapar sig "gubbar" i Moviestarplanet och Minecraft. Våran generation visste hur man busknacka på dörrar, använde ärtrör, slangbällor och sprang väldigt fort! Vi visste hur man fort det gick att cykla till badstranden och vad snö innebär. Att skotta upp hockeyrinken för att kunna åka skriller i flera timmar och att antalet myggbett var ett bevis på sommarben som vistas ute.
Ta bara för några år sedan. Vad gjorde vi innan "hänget" på facebook och innan alla bloggar man följer? Gissa när jag gick med facebook? Jag var ett bra tag efter dem flesta av mina vänner... tror det var under 2008. Och jag tror det var där nån gång jag fattade att det fanns nåt som heter "blogg" och att till och med jag kunde använda det. Sensation!
Sedan har det rullat på och datorn är något som används flitigt, åtminstone här i huset och jag tror många nickar instämmande medan ni läser inlägget.
Så mycket har förändrats och till viss del tycker jag ärligt talat till de sämre, men många delar är bra och kanske även bättre. Jag har inget emot dator, mobil och annat, men tror det kan vara på tiden att försöka hitta tillbaka till det andra. Ni vet, spontanitetsbesök, vara ute, umgås utanför cyberspacen...
Inte bara språket har ändrats, utan även vad vi gör, hur vi gör saker och ting, beteenden - vad är acceptabelt och vad är det inte? Ibland kan jag tycka det var bättre förr. Gällande en del. Som igår då jag skrev inlägget om en försvunnen spontanitet. Det är också något som har förändrats drastiskt och bara de senaste 5-7 åren. Vi pratar inte ens min dotters livstid. Det om något är skrämmande.
När jag var liten (och nej, det var inte på stenåldern utan i rätt så modern tid ändå) så lekte vi. Vi var ute, vi hittade på bus och vi ringde en snabbis på e.m och så var vi med varandra. Se på tv, se på film och spela dataspel existerade inte.
Min dotter, som så många andra barn, spelar dataspel. Hon har en egen mobil med touchskärm (tror det är en LG) där hon spelar och så ser hon tv. Och film emellanåt. För henne och andra i hennes generation är det helt normalt att veta hur man surfar på nätet, laddar ner appar på mobilen och hur man skapar sig "gubbar" i Moviestarplanet och Minecraft. Våran generation visste hur man busknacka på dörrar, använde ärtrör, slangbällor och sprang väldigt fort! Vi visste hur man fort det gick att cykla till badstranden och vad snö innebär. Att skotta upp hockeyrinken för att kunna åka skriller i flera timmar och att antalet myggbett var ett bevis på sommarben som vistas ute.
Ta bara för några år sedan. Vad gjorde vi innan "hänget" på facebook och innan alla bloggar man följer? Gissa när jag gick med facebook? Jag var ett bra tag efter dem flesta av mina vänner... tror det var under 2008. Och jag tror det var där nån gång jag fattade att det fanns nåt som heter "blogg" och att till och med jag kunde använda det. Sensation!
Sedan har det rullat på och datorn är något som används flitigt, åtminstone här i huset och jag tror många nickar instämmande medan ni läser inlägget.
Så mycket har förändrats och till viss del tycker jag ärligt talat till de sämre, men många delar är bra och kanske även bättre. Jag har inget emot dator, mobil och annat, men tror det kan vara på tiden att försöka hitta tillbaka till det andra. Ni vet, spontanitetsbesök, vara ute, umgås utanför cyberspacen...
(bild lånad från google)
söndag 13 januari 2013
En försvunnen spontanitet
Vilken trevlig kväll jag fick igår! Mycket surr och framförallt många skratt! Jag handlade och gjorde enkel middag i form av tacos som för en gångs skull nästintill blev uppäten. Ovanligt. Sedan fylldes resten av kvällen med surr, skratt, öldrickande karlar som spelade dart, datorspelande tonnisar och lekande barn. Så här får gärna fler kvällar bli framöver. Blir så mycket roligare då!
Idag blir det något tråkigare....har tänkt att tvätta, typ allt som ligger där nere och det är inte lite de! Men bättre att göra det nu än att göra det i veckan då jag jobbar. Har nog ändå tycker jag. Kanske ska jag försöka mig på en promenad också, men det var fasen kallt då jag öppnade dörren och släppte ut jycken för morgonpinket. Tur det finns kläder. Annars skulle man va naken och frysa gode mycket.
Vad ska alla andra göra idag då? Alltså... det finns ju kaffe, eller annat drickbart för den som vill "störa" i tvättningen min! Haha! Bara å komma förbi vettja. Jo, på tal om det. Visst har spontaniteten försvunnit? En bekant till mig hade skrivit en status om att typ hux, flux knackade det på dörren och in kom glada vänner ... Sådant där sker inte nu för tiden. Helst ska det skrivas på facebook vad man gör så att alla vet, sedan gärna fråga nån om de är hemma på chatten via sms och kanske, men bara kanske ringa. För det är ju så gott som utdött det också. Att ringa. Varför alltid deklarera sin ankomst? Sitt besök? Sin vilja till ett besök? Bara på de senaste åren har det här med att "bara dyka upp" försvunnit. Den spontana knackningen på dörren, de glada tillropen, kaffepannan på spisen... Det är synd.
När jag och Niclas blev tillsamman gjorde vi mycket spontant. For på stan och fika med vänner (som vi träffade där), knacka på hos folk och jo, bara dem vi känner förståss. Och hälsade på. Ibland kunde vi fara iväg för att handla och så på vägen ringa och höra om nån hade kaffe. Då, för dryga 6 år sedan existera inte facebook i vår värld (var på intågande) och inte heller andriodtelefonerna. Förstå hur mycket som har förändrats och vi alla låter det ske. Tyvärr med resultatet att vi blir osociala, uppmärksamhetstörstande och allt annat än privata med våra liv. Den här tanken har slagit mig många gånger på sista tiden och jag beslöt mig för ett tag sedan att dra ner på alla statusinläggen. Strunta i att basunera ut allt jag gör och inte gör och skulle göra. Visst skriver jag det här ibland, men det är mycket jag inte berättar. För jag tycker i ärlighetens namn att det går mycket bra att ringa, eller komma förbi.
Tjingeling på er!
Idag blir det något tråkigare....har tänkt att tvätta, typ allt som ligger där nere och det är inte lite de! Men bättre att göra det nu än att göra det i veckan då jag jobbar. Har nog ändå tycker jag. Kanske ska jag försöka mig på en promenad också, men det var fasen kallt då jag öppnade dörren och släppte ut jycken för morgonpinket. Tur det finns kläder. Annars skulle man va naken och frysa gode mycket.
Vad ska alla andra göra idag då? Alltså... det finns ju kaffe, eller annat drickbart för den som vill "störa" i tvättningen min! Haha! Bara å komma förbi vettja. Jo, på tal om det. Visst har spontaniteten försvunnit? En bekant till mig hade skrivit en status om att typ hux, flux knackade det på dörren och in kom glada vänner ... Sådant där sker inte nu för tiden. Helst ska det skrivas på facebook vad man gör så att alla vet, sedan gärna fråga nån om de är hemma på chatten via sms och kanske, men bara kanske ringa. För det är ju så gott som utdött det också. Att ringa. Varför alltid deklarera sin ankomst? Sitt besök? Sin vilja till ett besök? Bara på de senaste åren har det här med att "bara dyka upp" försvunnit. Den spontana knackningen på dörren, de glada tillropen, kaffepannan på spisen... Det är synd.
När jag och Niclas blev tillsamman gjorde vi mycket spontant. For på stan och fika med vänner (som vi träffade där), knacka på hos folk och jo, bara dem vi känner förståss. Och hälsade på. Ibland kunde vi fara iväg för att handla och så på vägen ringa och höra om nån hade kaffe. Då, för dryga 6 år sedan existera inte facebook i vår värld (var på intågande) och inte heller andriodtelefonerna. Förstå hur mycket som har förändrats och vi alla låter det ske. Tyvärr med resultatet att vi blir osociala, uppmärksamhetstörstande och allt annat än privata med våra liv. Den här tanken har slagit mig många gånger på sista tiden och jag beslöt mig för ett tag sedan att dra ner på alla statusinläggen. Strunta i att basunera ut allt jag gör och inte gör och skulle göra. Visst skriver jag det här ibland, men det är mycket jag inte berättar. För jag tycker i ärlighetens namn att det går mycket bra att ringa, eller komma förbi.
Tjingeling på er!
fredag 11 januari 2013
Prioritering. Ett ord med dubbla klanger
Har en dotter som använt datorn hela kvällen. Hon går in på Youtube och lyssnar på en massa låtar. Sötungen min! Tänkte skriva ett inlägg via mobilen, men tycker det är lite väl ansträngande för fingrarna att skriva på den och det tar sån tid.
På tal om tid... Skrev just en status på facebook om att jag kanske börjar bli gammal för tiden går så fort. Det känns som att jag inte hinner det jag vill hinna alltid. Det handlar eg. inte så mycket om det vardagliga så som hushåll, jobb och barn. Utan annat.Sådant jag vill göra för att känna mig nöjd, för att känna lycka och för att trivas i livet. Självklart är jag lycklig i min familj, jag älskar min partner och gläds varje dag åt att jag har det så bra. Men det handlar inte om det heller, utan det handlar om mig. Jag.
Prioritera heter det. Ett ord som både kan ha positiv, men såväl även en negativ klang.
Mina drömmar är många och flertalet av dem kommer så förbli. Vissa kan jag säkert införliva och en del kan jag försöka med. Och då kommer stoppklossen. Det kallas för "pengar" och tydligen är det något som idag är ett måste. Ett måste för att leva ett vanligt liv. Livet vill jag fortsätta med och tycker jag lever ett bra liv med en härlig familj, ett fast jobb, hund, bil... ja, vi behöver inget mer. Men det är där skon klämmer lite för VI behöver inget mer egentligen, men jag. Eller inte behöver, men vill. Inte mer pengar, inte mer saker. Annat.
Jag vill göra sådant som får mig att känna mig stolt över mig själv, nöjd och glad med hela mitt hjärta.
Hur prioriterar man det här då? Hur gör djur, typ. Mer tid är ett måste. Orken bör också finnas och då är tid ett måste. För att få mer tid skulle jag behöva gå ner en massa i tid på jobbet, men det ger en sämre ekonomiskt förutsättning. Så. Jag sitter fast lite grann...
Så. Tiden går enligt mig för fort och visst jag är ung så det jag vill kan säkert vänta några år. Men tänk (inte för att tanken är så trevlig) om jag inte har dessa år att vänta då? Varför vänta? Inte blir det nå lättare för att jag drar på mig några år till och den som säger att det blir lättare den ljuger så tungan blir svart.
"Prioritera". Gör man det rätt kan det blir mycket bra. Gör man fel så ja... Då blir det förmodligen inte som man tänkt. Ett ord med nyanser, med klanger av både positiva och negativa inslag. Om jag prioriterar en promenad istället för att dammsuga ser jag det som positivt, men vet att det kan bli negativt om jag alltid gör så. Inte alltid roligt att ha en hund under fötterna och ett sandtag i hallen...
På tal om tid... Skrev just en status på facebook om att jag kanske börjar bli gammal för tiden går så fort. Det känns som att jag inte hinner det jag vill hinna alltid. Det handlar eg. inte så mycket om det vardagliga så som hushåll, jobb och barn. Utan annat.Sådant jag vill göra för att känna mig nöjd, för att känna lycka och för att trivas i livet. Självklart är jag lycklig i min familj, jag älskar min partner och gläds varje dag åt att jag har det så bra. Men det handlar inte om det heller, utan det handlar om mig. Jag.
Prioritera heter det. Ett ord som både kan ha positiv, men såväl även en negativ klang.
Mina drömmar är många och flertalet av dem kommer så förbli. Vissa kan jag säkert införliva och en del kan jag försöka med. Och då kommer stoppklossen. Det kallas för "pengar" och tydligen är det något som idag är ett måste. Ett måste för att leva ett vanligt liv. Livet vill jag fortsätta med och tycker jag lever ett bra liv med en härlig familj, ett fast jobb, hund, bil... ja, vi behöver inget mer. Men det är där skon klämmer lite för VI behöver inget mer egentligen, men jag. Eller inte behöver, men vill. Inte mer pengar, inte mer saker. Annat.
Jag vill göra sådant som får mig att känna mig stolt över mig själv, nöjd och glad med hela mitt hjärta.
Hur prioriterar man det här då? Hur gör djur, typ. Mer tid är ett måste. Orken bör också finnas och då är tid ett måste. För att få mer tid skulle jag behöva gå ner en massa i tid på jobbet, men det ger en sämre ekonomiskt förutsättning. Så. Jag sitter fast lite grann...
Så. Tiden går enligt mig för fort och visst jag är ung så det jag vill kan säkert vänta några år. Men tänk (inte för att tanken är så trevlig) om jag inte har dessa år att vänta då? Varför vänta? Inte blir det nå lättare för att jag drar på mig några år till och den som säger att det blir lättare den ljuger så tungan blir svart.
"Prioritera". Gör man det rätt kan det blir mycket bra. Gör man fel så ja... Då blir det förmodligen inte som man tänkt. Ett ord med nyanser, med klanger av både positiva och negativa inslag. Om jag prioriterar en promenad istället för att dammsuga ser jag det som positivt, men vet att det kan bli negativt om jag alltid gör så. Inte alltid roligt att ha en hund under fötterna och ett sandtag i hallen...
torsdag 10 januari 2013
En gnutta trött, eller...?
Kom hem strax före halv 4 igår och diskade undan. Sen satte jag mig i soffan med datorn innan jag tänkte göra nå middag. Tog inte många minuter förrän jag la mig i soffan. Å däckade. Vaknade två timmar senare och bestämde mig för att göra lite middag, men det visade sig att Niclas skulle fara iväg för att gå igenom ena bilen. Såå...det blidde mat från Sunes efter det. Mums! Det behövde jag.
Som tur var fick vi besök i går kväll, så då kunde jag inte sova, men dem stannade ju inte så länge...Vid 23 slog Niclas på en film. 5 minuter in i filmen sov jag. Hårt tydligen. För klockan var då närmare halv 2 då jag kvickna till och tyckte att sängen nästa vore en bra idé.
Halv 10 klev jag upp idag. Mmm... Så där ja. Sammanlagt sovit ca 11,12 timmar sen jag kom hem igår. Vet ni vad det värsta är? Hade det inte varit för att jag får så himla ont i ryggen av att ligga ner så länge, så hade jag förmodligen sovit än. Inte ett dugg utvilad känner jag mig och det är rätt tragiskt om man tänker efter.
Blir en lugn f.m fram till starten på jobbet, men tänker gå en promenad med hundarna. En lång en ni vet. Så skönt det kommer bli. Lyssna på lite ljudbok, gå efter skoterspåret och bara njuta av att få leva. För det är viktigt tycker jag: njuta av att man lever!
Som tur var fick vi besök i går kväll, så då kunde jag inte sova, men dem stannade ju inte så länge...Vid 23 slog Niclas på en film. 5 minuter in i filmen sov jag. Hårt tydligen. För klockan var då närmare halv 2 då jag kvickna till och tyckte att sängen nästa vore en bra idé.
Halv 10 klev jag upp idag. Mmm... Så där ja. Sammanlagt sovit ca 11,12 timmar sen jag kom hem igår. Vet ni vad det värsta är? Hade det inte varit för att jag får så himla ont i ryggen av att ligga ner så länge, så hade jag förmodligen sovit än. Inte ett dugg utvilad känner jag mig och det är rätt tragiskt om man tänker efter.
Blir en lugn f.m fram till starten på jobbet, men tänker gå en promenad med hundarna. En lång en ni vet. Så skönt det kommer bli. Lyssna på lite ljudbok, gå efter skoterspåret och bara njuta av att få leva. För det är viktigt tycker jag: njuta av att man lever!
(bild lånad från google)
onsdag 9 januari 2013
Två dagar till efterlängtad helg och en massa annat
Har så gott som gjort klart schemat för nästa period och är rätt nöjd med det. Så länge det inte ändras förstås. Kommer att göra bort mina extrapass, eller eg är det inte extrapass i den meningen för det ger inte mer betalt och det är inte pass som är utöver ordinarie. Jag gör ändå de antal pass jag ska göra på en period. Men det är extrapass som vi alla gör några stycken av per år och det sker under en helg och endast dagtid. Man blir femte personen så att säga för att underlätta morgonens arbete. Så jag gör både lördag och söndag en helg vilket innebär tre helger på raken nästa period. Så därför är denna helg efterlängtad för den är jag ledig på!
Ett kvällspass och ett dagpass kvar till jag får hämta hem lilltjohalia, tillbringa helgen med familjen och förhoppningsvis nån vän (?) och bara känna lugnet. Meningen är väl kanske att vi ska ha hit lite besök som firar Sebbe då han fyllt år. Åååh... höll på att glömma!! Niclas fyller ju snart... fasen också... vad ska jag ge honom då? Jo, förresten. Vet inte vilka ni är som läser, men om ni ska ge han nåt (Niclas sluta läs!!), så vill han ha en onepiece. Japp, ni läste rätt. Men inte vilken som helst utan denna:
http://www.twear.se/onepiece-jumpsuit/backpatch-onepiece-jumpsuitonepiece
Ett kvällspass och ett dagpass kvar till jag får hämta hem lilltjohalia, tillbringa helgen med familjen och förhoppningsvis nån vän (?) och bara känna lugnet. Meningen är väl kanske att vi ska ha hit lite besök som firar Sebbe då han fyllt år. Åååh... höll på att glömma!! Niclas fyller ju snart... fasen också... vad ska jag ge honom då? Jo, förresten. Vet inte vilka ni är som läser, men om ni ska ge han nåt (Niclas sluta läs!!), så vill han ha en onepiece. Japp, ni läste rätt. Men inte vilken som helst utan denna:
http://www.twear.se/onepiece-jumpsuit/backpatch-onepiece-jumpsuitonepiece
Kanske kan vi ge den tillsammans? Jaaaa... jag vet! Ska eg. inte skriva det här för då vet han jue... men han säger ändå nästan alltid vad han vill ha och så får han det. Typiskt karlar kan jag tycka. Och säger han inte vad han önskar sig, så säger han vad han skulle vilja ha och så köper han det. Kan säga att det är rätt irriterande att han gör så för det är ofta det inte finns mycket att ge för önskelistan är typ 2 saker lång. Nåja. I annat fall får jag helt enkelt hitta på nåt, typ.
Tjingeling!
tisdag 8 januari 2013
Idag är det en sån där dag
Då jag bara går på nån form av rutin. Vaknade, gjorde mig klar, åkte på jobbet, jäktat och stressat på jobbet i stort sett hela dagen. Handla på vägen hem, diska undan (slapp göra middag) och i allt det här känns det som att jag är i ett vakuum. Är med andra ord inte här i nuet. Disträ? Kanske. Eller så är jag bara trött, slapp, slö och likgiltig.
Har deg på jäsning så där på tal om bananer och annat. Tänker försöka göra sirapslimpa och har ingen aning om hur detta kommer sluta! Och inte heller hur det kommer smaka... Men det är bara å slänga om det blir oätligt och så får jag baka nåt jag kan, typ frallor som går snabbt. Alldeles på en strax ska jag gå på promis med hundarna med degen fortfarande jäser. Hela 2 timmar ska den jäsa första svängen (??!!) . Det här med att ta golven, ni vet det som Sebbe skulle ha gjort i söndags, det väntar jag med. Har inte lust att göra det idag, så därför skiter jag blanka f*n i det. Enkelt va? Tänk om jag alltid kunde tänka så: ids jag inte, då struntar jag i det. Men så kan man ju inte tänka om allt för då skulle förmodligen mycket lite bli gjort.
Nu är det promenad som hägrar. Så skönt det ska bli att få röra sig lite. Det tror jag hundarna tycker också.
Tjingeling på er!
Har deg på jäsning så där på tal om bananer och annat. Tänker försöka göra sirapslimpa och har ingen aning om hur detta kommer sluta! Och inte heller hur det kommer smaka... Men det är bara å slänga om det blir oätligt och så får jag baka nåt jag kan, typ frallor som går snabbt. Alldeles på en strax ska jag gå på promis med hundarna med degen fortfarande jäser. Hela 2 timmar ska den jäsa första svängen (??!!) . Det här med att ta golven, ni vet det som Sebbe skulle ha gjort i söndags, det väntar jag med. Har inte lust att göra det idag, så därför skiter jag blanka f*n i det. Enkelt va? Tänk om jag alltid kunde tänka så: ids jag inte, då struntar jag i det. Men så kan man ju inte tänka om allt för då skulle förmodligen mycket lite bli gjort.
Nu är det promenad som hägrar. Så skönt det ska bli att få röra sig lite. Det tror jag hundarna tycker också.
Tjingeling på er!
måndag 7 januari 2013
"Ja men det tar sig sa mordbrännarn och..."
.... gick å la sig eller nåt. Har fortsatt dagen med handling och lagat mat som förhoppningsvis kan kallas god! Tänker försöka mig på att göra lite bröd sen och tanken är sirapslimpa. Har dock aldrig gjort det förr, så vi får väl se om det blir bra. Tanken är att jag ska hinna ta hundarnas pälsar och så städa lite, men det kan vänta till imorgon kväll också. Kom på att jag kan ta det eftersom och kanske sluta planera så mycket. För som vanligt blir jag lite besviken.
Middagen? Ja, det blir gratäng gjord på pasta, broccoli och skinka. Kryddat med vitlök och chili. Bara hoppas det blir bra nu då! Hungrig som få är jag också, så lär väl äta hur det än smakar.
Hopp å galopp! Bara fortsätta :-)
Middagen? Ja, det blir gratäng gjord på pasta, broccoli och skinka. Kryddat med vitlök och chili. Bara hoppas det blir bra nu då! Hungrig som få är jag också, så lär väl äta hur det än smakar.
Hopp å galopp! Bara fortsätta :-)
En riktigt vintrig och kall långpromenad
Den första delen av min planering idag är gjord.... Klätt mig och druckit en stor kopp med thé medan jag kollat ett avsnitt på en serie. Sen mina kära vänner har jag gått en väldigt lång och kall promenad på en och en halv timma. Skönt! Passade på att ta lite bilder på de busiga vovvarna. Lätt var det inte då dem hela tiden skuttade, busade och sprang :-) Kan säga att snygga Milou (border collien som jag lånar) är en härlig hund med mycket bus i sig! Han ställde svansen högt och öronen rätt ut från huvudet och så satta han av i en väldig fart. Haha! Det är sådant där som ger mig energi och får mig att känna glädje över att få leva ett liv med hundar.
Det slog mig att jag saknar att ha en hund som är arbetsvillig, fylld av en lugn energi med bus i blicken och en stor portion "will-to-please". Men idag fick jag åter igen känna lyckan av att få vara med om det <3
Det slog mig att jag saknar att ha en hund som är arbetsvillig, fylld av en lugn energi med bus i blicken och en stor portion "will-to-please". Men idag fick jag åter igen känna lyckan av att få vara med om det <3
Jaaa... vilken rubrik passar?
Milou blir så glad då jag stiger upp! Skulle kunna tro att han skulle kunna vifta sig ur sin päls. Underbara hund! Jag blir full av glädje och lycka då jag ser på honom. Han på minner ju en del om min allra första hund, Casper. Kanske är det därför jag på nåt sätt känner ett starkt band till Milou? Eller så är det för att han är som han är. Och mycket omtyckt av alla runtomkring han.
Idag är jag ledig och det känns mycket ok! Har jobbat hela helgen och sedan blir det jobb 4 dagar innan en ledig helg. Är lite tungt dem här gångerna med 7 dagar jobb av 8... Mest tungt är det för att jag försöker hinna så fruktat mycket på den lediga dagen. Som idag har jag hunnit planera att gå långpromenad med hundarna, borsta av dem och klippa klor på Smoke (kanske Milou också, ska se), dammsuga och skura golven, rengöra soffan, städa lillans rum, göra en god middag, handla nödvändigheter... Tvivlar på att jag kommer hinna göra allt, eller orka allt. Så det blir en prioritering och där kommer nog hundarna och handlingen först.
Ska dock börja dagen med att göra mig själv "klar". Typ på med kläder och dricka en kopp thé. Kanske man skulle se ett avsnitt på serien jag följer också? Kan ju vara trevligt då jag dricker min kopp thé.
Tjingeling på er så länge!
Idag är jag ledig och det känns mycket ok! Har jobbat hela helgen och sedan blir det jobb 4 dagar innan en ledig helg. Är lite tungt dem här gångerna med 7 dagar jobb av 8... Mest tungt är det för att jag försöker hinna så fruktat mycket på den lediga dagen. Som idag har jag hunnit planera att gå långpromenad med hundarna, borsta av dem och klippa klor på Smoke (kanske Milou också, ska se), dammsuga och skura golven, rengöra soffan, städa lillans rum, göra en god middag, handla nödvändigheter... Tvivlar på att jag kommer hinna göra allt, eller orka allt. Så det blir en prioritering och där kommer nog hundarna och handlingen först.
Ska dock börja dagen med att göra mig själv "klar". Typ på med kläder och dricka en kopp thé. Kanske man skulle se ett avsnitt på serien jag följer också? Kan ju vara trevligt då jag dricker min kopp thé.
Tjingeling på er så länge!
söndag 6 januari 2013
Fullt ös nästan medveteslös
Jaaa.. det är väl så det känns lite grann kan jag meddela. Har jobbat fredag kväll, lördag dag och så kväll idag då. Med andra ord, en s.k "långhelg". Var en del att göra på jobbet och med det menar jag mycket spring, mycket att hjälpa med och tiden har rusat fram. Vilket i och för sig är bra.
Igår hämtade jag hem söta Milou (nej, inte ny hund utan lånehund för några dagar) och det har inte alls vart nå problematiskt! Det som var lite tungt var att min bonusson fyllde 18 år i fredags och hade fest igår. Jajamen. Man kan verkligen kalla det för fest! Ca 30 ungdomar i varierande ålder, massor av surr och skratt, samt väldigt hög dunkande musik. Jackor och skor överallt i hallen och ni som varit här vet ju att våran hall eg. inte är så mycket till hall.
Gick en promenad på en timma med hundarna och sen bestämde jag att vi (jag och vovvarna) skulle ta vår tillflykt till sovrummet med stängd dörr. Så det blev och jag mös ner i sängen med coca cola, gosaker och serier på laptopen. Jag gick ut bland ungdomarna med ca 40 - 60 minuters mellanrum för att "kolla läget", se till att alla skötte sig, att det inte var nå bråk och att det mesta av våra inventarier i huset var helt. Strax efter 01 var det 3 + Sebbe kvar som surrade och städade undan. Jag hade ju röjt en gång innan och hjälpte till med att röja, torka bord och bänk. Strax före 02 var alla borta och förhoppningsvis hemma och dryga halvtimmen senare kom Niclas hem. Då var det som bortstädat och han slapp se kaoset som tidigare rått här hemma.
Hade ju lite svårt att sova då jag vid det tillfället var grymt övertrött. Vaken 21 timmar, jobbat och hållt reda på ungdomar gjorde ju sitt till så att säga...
I det stora hela skötte dem sig väldigt bra och jag är glad över det! Kan tycka att dessa ungdomar gott och väl kan se sig själva som föredöme för många, även vi som är äldre/vuxna. Inge bråk och inga elakheter på hela kvällen. Gott humör hade nog alla och med leenden i sina ansikten var dem både artiga och visade respekt mot mig. Vilket jag ibland kan sakna bland många människor i dagens samhälle. Och det gäller människor generellt, oavsett ålder.
Nåja. Nu är jag så trött att jag faktiskt känner mig nästintill medvetslös. Men det kanske man inte kan känna..? Hm.. Ska få nåt att äta av min älskade karl och sen blir det nog sussa för min del. Kanske orkar man göra nåt imorgon.
Tjingeling!
Igår hämtade jag hem söta Milou (nej, inte ny hund utan lånehund för några dagar) och det har inte alls vart nå problematiskt! Det som var lite tungt var att min bonusson fyllde 18 år i fredags och hade fest igår. Jajamen. Man kan verkligen kalla det för fest! Ca 30 ungdomar i varierande ålder, massor av surr och skratt, samt väldigt hög dunkande musik. Jackor och skor överallt i hallen och ni som varit här vet ju att våran hall eg. inte är så mycket till hall.
Gick en promenad på en timma med hundarna och sen bestämde jag att vi (jag och vovvarna) skulle ta vår tillflykt till sovrummet med stängd dörr. Så det blev och jag mös ner i sängen med coca cola, gosaker och serier på laptopen. Jag gick ut bland ungdomarna med ca 40 - 60 minuters mellanrum för att "kolla läget", se till att alla skötte sig, att det inte var nå bråk och att det mesta av våra inventarier i huset var helt. Strax efter 01 var det 3 + Sebbe kvar som surrade och städade undan. Jag hade ju röjt en gång innan och hjälpte till med att röja, torka bord och bänk. Strax före 02 var alla borta och förhoppningsvis hemma och dryga halvtimmen senare kom Niclas hem. Då var det som bortstädat och han slapp se kaoset som tidigare rått här hemma.
Hade ju lite svårt att sova då jag vid det tillfället var grymt övertrött. Vaken 21 timmar, jobbat och hållt reda på ungdomar gjorde ju sitt till så att säga...
I det stora hela skötte dem sig väldigt bra och jag är glad över det! Kan tycka att dessa ungdomar gott och väl kan se sig själva som föredöme för många, även vi som är äldre/vuxna. Inge bråk och inga elakheter på hela kvällen. Gott humör hade nog alla och med leenden i sina ansikten var dem både artiga och visade respekt mot mig. Vilket jag ibland kan sakna bland många människor i dagens samhälle. Och det gäller människor generellt, oavsett ålder.
Nåja. Nu är jag så trött att jag faktiskt känner mig nästintill medvetslös. Men det kanske man inte kan känna..? Hm.. Ska få nåt att äta av min älskade karl och sen blir det nog sussa för min del. Kanske orkar man göra nåt imorgon.
Tjingeling!
lördag 5 januari 2013
Så då fick vi en extrahund
.... för några dagar framöver. Tog hem sötaste Milou idag och bestämde att han nog får vara hos oss tills flesta av valparna har flyttat hemifrån. Stackarn verkar inte tycka om dem speciellt mycket... Han är då så lätt att ha att det nästan är löjligt. Finner sig till ro på en gång och verkar inte vara brydd om var han ligger och sover.
Idag är det då trettondagsafton och jag tror alla jag känner (nästan iaf) ska festa och ut för att fira. Själv blir man hemma, nykter och skötsam då det är jobb som hägrar imorgon e.m/kväll. Tänker dock försöka ta mig härifrån en stund med hundarna då jag tror det blir lite smått jobbigt att vara hemma hela kvällen... (De som vet de vet anledningen ;-) )
Och så blir det en lång promenad ikväll också. Känner för att gå, lyssna på lite ljudbok och rensa huvudet lite. Märker att jag sover oroligt och drömmer fruktat mycket nu för tiden. Promenad är bästa sättet att lugna ner min oroliga själ.
Idag är det då trettondagsafton och jag tror alla jag känner (nästan iaf) ska festa och ut för att fira. Själv blir man hemma, nykter och skötsam då det är jobb som hägrar imorgon e.m/kväll. Tänker dock försöka ta mig härifrån en stund med hundarna då jag tror det blir lite smått jobbigt att vara hemma hela kvällen... (De som vet de vet anledningen ;-) )
Och så blir det en lång promenad ikväll också. Känner för att gå, lyssna på lite ljudbok och rensa huvudet lite. Märker att jag sover oroligt och drömmer fruktat mycket nu för tiden. Promenad är bästa sättet att lugna ner min oroliga själ.
Det här var ett tag sen, men inte så mycket förändringar har skett på snygga Milou. Visst är han tjusig?
fredag 4 januari 2013
Ett sånt där inlägg som inte kräver rubrik
Om jag överlever denna helg kommer jag hoppa och skutta på måndag, det lovar jag nästan. Jobb idag, lördag och söndag, m.a.o hela helgen lång! Fortfarande snuvig, men mycket bättre då hostan i stort försvunnit, knappt täppt i näsan mer och halsen gör inte ont. Däremot har jag en fruktansvärt irriterande huvudvärk och det går inte sätta fingret på vad för sort huvudvärk det är heller... Känns som en blandning av spänningshuvudvärk, huvudvärk relaterat till bihålorna och migrän. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det egentligen.
Igår, för att tala om bananer, städade jag upp sovrummet ordentligt med renbäddning och allt. Gjorde tekakor också, som blev riktigt goda! Fick bra betyg av alla i familjen varav Sebbe tyckte vi kunde ha dem där varje dag. Inte illa va? Har bestämt att försöka baka lite mer matbröd av olika de sorter istället för att köpa. Inte för pengarnas del, utan för att slippa alla konstiga ämnen som är i dem man köper. Lite mer hälsosamt kan 2013 gott och väl bli. Efter bakningen blev det promenad med jycken och sedan en lång,varm dusch. Kan säga att jag somnade gott i den renbäddade sängen efter det.
Idag fyller äldste bonussonen, Sebbe år. Hela 18 år blir han!! Håller på med körkortet gör han också och då har vi våran alldeles egna privatchaffis. Blir bra det. Och så vet jag att på andra sidan byn fyller en liten (eg rätt stor) kille 8 år idag. Hipp, hipp hurra för båda dem två idag!
Igår, för att tala om bananer, städade jag upp sovrummet ordentligt med renbäddning och allt. Gjorde tekakor också, som blev riktigt goda! Fick bra betyg av alla i familjen varav Sebbe tyckte vi kunde ha dem där varje dag. Inte illa va? Har bestämt att försöka baka lite mer matbröd av olika de sorter istället för att köpa. Inte för pengarnas del, utan för att slippa alla konstiga ämnen som är i dem man köper. Lite mer hälsosamt kan 2013 gott och väl bli. Efter bakningen blev det promenad med jycken och sedan en lång,varm dusch. Kan säga att jag somnade gott i den renbäddade sängen efter det.
Idag fyller äldste bonussonen, Sebbe år. Hela 18 år blir han!! Håller på med körkortet gör han också och då har vi våran alldeles egna privatchaffis. Blir bra det. Och så vet jag att på andra sidan byn fyller en liten (eg rätt stor) kille 8 år idag. Hipp, hipp hurra för båda dem två idag!
torsdag 3 januari 2013
Måste man älska barn?
Oavkortat kommer vi in på diskussionen kring att man måste älska barn. Skriver man på det viset så menar man allmänt och det vill säga alla barn. Eller kanske att älska barn för att dem är barn kanske?
Men båda blir mycket fel! Som en vis kvinna skrev som kommentar på facebook: lika dumt som att säga att man älskar alla gamla, alla tonåringar, alla katter .... Ja, det är lika dumt. Kan bara nicka jakande och hålla med.
Jag älskar mitt barn. Och mina bonusbarn. Sedan tycker jag om många ungar. Ja, precis så är det. Mina barn, andras ungar. Jag älskar nog mina syskonbarn också för dem står mig så nära och jag tvekar inte att ställa upp för dem. Men barn i allmänhet? Nej. Jag älskar inte barn och definitivt inte dem jag inte vet vem dem är. Jag tycker inte ens om dem. Som samma visa kvinna skrev: jag tycker om individer. Och visst är det väl så att det är individerna, personerna vi tycker om?
Dock får man höra det där titt som tätt och framförallt de som väljer att inte skaffa barn: "men visst älskar du barn? Det bara måste man göra! De är ju så söta/gulliga/...." O.s.v i all oändlighet. I värsta fall kommer motsatsen: "man måste ju vara en idiot/knäppskalle/galning (och andra dumma skällsnamn) om man inte älskar barn." Och liknande, men ni fattar poängen? Jag har hört det i diskussioner, som argument i diskussioner/samtal och även fått det kastat i ansiktet själv: att jag älskar barn. Förmodligen för att jag vid den tidpunkten hade mycket ungar runt om mig, satt barnvakt och tyckte det var roligt att hitta på saker och ting med områdets ungar. Ibland. Självklart tyckte/tycker jag om dem! Inte älska. Tycka om. Det är en viss liten skillnad där. För att poängtera min ståndpunkt: jag tyckte/tycker om dem för deras personlighet. För att dem är dem.
Men båda blir mycket fel! Som en vis kvinna skrev som kommentar på facebook: lika dumt som att säga att man älskar alla gamla, alla tonåringar, alla katter .... Ja, det är lika dumt. Kan bara nicka jakande och hålla med.
Jag älskar mitt barn. Och mina bonusbarn. Sedan tycker jag om många ungar. Ja, precis så är det. Mina barn, andras ungar. Jag älskar nog mina syskonbarn också för dem står mig så nära och jag tvekar inte att ställa upp för dem. Men barn i allmänhet? Nej. Jag älskar inte barn och definitivt inte dem jag inte vet vem dem är. Jag tycker inte ens om dem. Som samma visa kvinna skrev: jag tycker om individer. Och visst är det väl så att det är individerna, personerna vi tycker om?
Dock får man höra det där titt som tätt och framförallt de som väljer att inte skaffa barn: "men visst älskar du barn? Det bara måste man göra! De är ju så söta/gulliga/...." O.s.v i all oändlighet. I värsta fall kommer motsatsen: "man måste ju vara en idiot/knäppskalle/galning (och andra dumma skällsnamn) om man inte älskar barn." Och liknande, men ni fattar poängen? Jag har hört det i diskussioner, som argument i diskussioner/samtal och även fått det kastat i ansiktet själv: att jag älskar barn. Förmodligen för att jag vid den tidpunkten hade mycket ungar runt om mig, satt barnvakt och tyckte det var roligt att hitta på saker och ting med områdets ungar. Ibland. Självklart tyckte/tycker jag om dem! Inte älska. Tycka om. Det är en viss liten skillnad där. För att poängtera min ståndpunkt: jag tyckte/tycker om dem för deras personlighet. För att dem är dem.
(bild lånad från google)
Att inte vilja skaffa/ha barn, varför tabu?
Har en barndomskompis som jag fick veta har steriliserat sig för att hon inte vill ha barn. Igår läste jag en artikel/intervju där en karl i 40-års åldern berättade att han inte allt är intresserad av att bli pappa, inte heller styvpappa. Han sa att möjligtvis till tonåringar, men inte mindre barn.
Anledning? Han vill inte. Punkt. Istället använder han sin tid till att jobba, utveckla sig, resa runt i världen.. Ja, allt sådant där som de flesta säger: "det kan man göra med barn också". Jo, visst kan man, men man har alltid ett ansvar till sina barn och måste se till deras bästa i första hand.
(Hela artikeln/intervjun kan ni läsa här: Frihet - att inte ha barn. )
En del tycker att man inte ska behöva göra nåt så "stort" av att inte vilja ha barn, men jag förstår varför. Alla som väljer att inte ha barn, får frågan: varför vill du inte ha barn? Alt. när ska du/ni skaffa barn?
Varför är barn så viktigt? Varför är det ett sådant stort samtalsämne? Jag kan tycka att de ibland känns som tabu att inte vilja ha barn. Att inte vara intresserad. Varför?
Jag anser att man ska få välja själv. Vill man ha barn så vill man och vill man inte så vill man inte. Svårare än så är det inte. Självklart blev jag nyfiken på tankarna bakom min barndomskompis sterilisering, men tycker inte det är konstigt alls att välja bort barn i sitt liv.
Jag velade fram och tillbaka om önskan av ett barn fram till graviditeten. Ett par år innan ville jag så gärna, men blev aldrig gravid. Givetvis blev jag det då tiden inte alls stämde överens och tanken på barn just då var främmande. Tankarna var att jag inte skulle ha barn utan fokusera på mitt liv och se framtiden an. Men så fanns hon helt plötsligt där. Vet att sådana här samtalsämnen också är "tabubelagda" då det handlar om oönskad graviditet och så genomför man det ändå... Men jag kan säga att önskan om att inte ha barn, övergick till längtan efter barn under graviditeten. Älskad var hon innan hon tittade ut.
Men nu vill jag inte ha fler barn. Alls. Aldrig mer vill jag vara gravid, bära ett barn eller föda ett. Varför? Den anledningen är min och ingen annans. Visst kan man bara acceptera att jag inte vill ha fler?
Det är ju nåt som jag och Niclas fick höra för jämnan: "när ska ni skaffa ett gemensamt ett då? Visst vet ni att det är bra med ett gemensamt barn?" o.s.v... Visst, där ett tag ville jag och längtan var enorm, men det gick över. Kanske är det på tiden att det här snacket om och kring barn skulle kunna tonas ner lite? För ibland kan jag tycka det är överdrivet, åt båda hållen.
Anledning? Han vill inte. Punkt. Istället använder han sin tid till att jobba, utveckla sig, resa runt i världen.. Ja, allt sådant där som de flesta säger: "det kan man göra med barn också". Jo, visst kan man, men man har alltid ett ansvar till sina barn och måste se till deras bästa i första hand.
(Hela artikeln/intervjun kan ni läsa här: Frihet - att inte ha barn. )
En del tycker att man inte ska behöva göra nåt så "stort" av att inte vilja ha barn, men jag förstår varför. Alla som väljer att inte ha barn, får frågan: varför vill du inte ha barn? Alt. när ska du/ni skaffa barn?
Varför är barn så viktigt? Varför är det ett sådant stort samtalsämne? Jag kan tycka att de ibland känns som tabu att inte vilja ha barn. Att inte vara intresserad. Varför?
Jag anser att man ska få välja själv. Vill man ha barn så vill man och vill man inte så vill man inte. Svårare än så är det inte. Självklart blev jag nyfiken på tankarna bakom min barndomskompis sterilisering, men tycker inte det är konstigt alls att välja bort barn i sitt liv.
Jag velade fram och tillbaka om önskan av ett barn fram till graviditeten. Ett par år innan ville jag så gärna, men blev aldrig gravid. Givetvis blev jag det då tiden inte alls stämde överens och tanken på barn just då var främmande. Tankarna var att jag inte skulle ha barn utan fokusera på mitt liv och se framtiden an. Men så fanns hon helt plötsligt där. Vet att sådana här samtalsämnen också är "tabubelagda" då det handlar om oönskad graviditet och så genomför man det ändå... Men jag kan säga att önskan om att inte ha barn, övergick till längtan efter barn under graviditeten. Älskad var hon innan hon tittade ut.
Men nu vill jag inte ha fler barn. Alls. Aldrig mer vill jag vara gravid, bära ett barn eller föda ett. Varför? Den anledningen är min och ingen annans. Visst kan man bara acceptera att jag inte vill ha fler?
Det är ju nåt som jag och Niclas fick höra för jämnan: "när ska ni skaffa ett gemensamt ett då? Visst vet ni att det är bra med ett gemensamt barn?" o.s.v... Visst, där ett tag ville jag och längtan var enorm, men det gick över. Kanske är det på tiden att det här snacket om och kring barn skulle kunna tonas ner lite? För ibland kan jag tycka det är överdrivet, åt båda hållen.
onsdag 2 januari 2013
2 så kallade lediga dagar
Fast alla vet ju att det inte blir ledigt, som i ledig-gör-vad-du-vill-nu-när-du-inte-behöver-jobba. Jobbar till helgen igen, fredag kväll, lördag dag och söndag kväll. *pust* Så de här två dagarna är det väl bäst att ägna till tvätt, städ och matlagning. Som vanlig. Ska dock fokusera på tvätten så att det blir klart och kanske en promenad eller två med jycken. Stackarn är alldeles nipprig över den knapphända motionen han fått senaste två veckorna. Och så ska jag avmaska honom! Han tigger, tigger, piper och tigger lite till så fort vi tar fram nåt ätbart, trots att han just ätit!! Nåt fel är det ju...
Väckte lilltjohalia för 40 minuter sen, ca.. Vet ni vad? Hon gick raka vägen ner till soffan och somnade pladask! Inte konstigt för hon hade svårt att somna och där går matematiken en rak väg. Om man är uppe till halv 4 på natten mot nyårsdagen och sedan sover till typ halv 3 på e.m så kanske det är något svårt att somna vid 22 på kvällen då. Tycker det är vansinne att ett barn får vara vaken så länge... Ok över tolvslaget, men senast 01 ska hon ligga i säng! Och gärna upp innan 12 dagen efter. Kan säga att det inte är lätt att försöka väcka hon och hålla hon vaken idag, men jag måste för annars kommer vi inte kunna vända tillbaka dygnet lagom till skolstarten. Smått irriterad är jag.
Nåja. Jag kan ju ta min "lediga" tid till att fixa till det, som många gånger tidigare. Vad gör man inte för sitt barn? Typ allt.
Men först ska jag ta och göra mig redo för dagen och sedan se vad den bjuder på! Förhoppningsvis kanske nån kommer och dricker kaffe? *hint, hint*
Tjingeling!
Väckte lilltjohalia för 40 minuter sen, ca.. Vet ni vad? Hon gick raka vägen ner till soffan och somnade pladask! Inte konstigt för hon hade svårt att somna och där går matematiken en rak väg. Om man är uppe till halv 4 på natten mot nyårsdagen och sedan sover till typ halv 3 på e.m så kanske det är något svårt att somna vid 22 på kvällen då. Tycker det är vansinne att ett barn får vara vaken så länge... Ok över tolvslaget, men senast 01 ska hon ligga i säng! Och gärna upp innan 12 dagen efter. Kan säga att det inte är lätt att försöka väcka hon och hålla hon vaken idag, men jag måste för annars kommer vi inte kunna vända tillbaka dygnet lagom till skolstarten. Smått irriterad är jag.
Nåja. Jag kan ju ta min "lediga" tid till att fixa till det, som många gånger tidigare. Vad gör man inte för sitt barn? Typ allt.
Men först ska jag ta och göra mig redo för dagen och sedan se vad den bjuder på! Förhoppningsvis kanske nån kommer och dricker kaffe? *hint, hint*
Tjingeling!
tisdag 1 januari 2013
Nyårsraketer. Förbjudas? Raketfria zoner? Mer ansvar hos djurägarna?
Som hundägare är jag mån om att det inte ska smällas smällare och skjutas raketer i onödan. Helst skulle jag vilja ha en tid, typ från kvart i 12 till kvart över och sen inge mer. Men det kommer ju aldrig att hända för alla har inte djur och även om man inte har det är det inte alla som bryr sig nämnvärt.
Inatt small det här ute fram till strax efter 01. Kan tro jag somnade strax efter 01 nån gång och så upp före 06 för att fara och jobba. Det är också en anledning till varför jag skulle vilja ha tider, eller att folk kan ha lite sunt förnuft! Det finns de som jobbar dagen efter.
Läste grannens status om att hästarna på andra sidan var skräckslagna inatt. Inte alls bra att djuren blir så där för det är en enorm stress hos djuret som kan resultera i både det ena och det andra. Hur ska man tänka där? Jag kan tycka att man först och främst tar in hästarna och sedan täcker för alla fönster. Vi satte bomull/vadd i öronen för att dämpa ljudet från långtradarna då vi red efter vägen. Kan ju vara en idé kanske. Men samtidigt tänker jag: varför smälla och skjuta raketer då man har en massa djur? Och framförallt hästar som är svårare att lugna än hundar.
Men så har vi alla andra djur som finns runt omkring oss. Det är ju inte bara tama djur som finns. Kanske kan det vara bra att tänka till lite kring det här med raketer och smällare. För att inte nämna alla olyckor som sker varje år för att folk är i fyllan, eller bara är oförsiktiga. Visst, man kan argumentera och tänka att det "bara" är en gång per år, men för djuren kan det vara en gång för mycket. Likväl som det kan vara en gång för mycket för den som inte är uppmärksam och oförsiktig.
En del säger förbjuda. Ärligt kan jag inte se att de skulle kunna förbjudas för troligen skulle det bli nån sorts revolt. Och det är lönsamt.
En del säger raketfria zoner. Eller varför inte platser där man har tillstånd att skjuta raketer? Kan ju vara nåt! Lite tråkigt bara att man måste fara iväg för att se om man vill det. Å andra sidan så är det ju så med våra majbrasor. De finns lite här och var. Dit far man för att se, sjunga, träffa människor och kanske grilla korv vid en mindre brasa.
Och så djurägarens ansvar. Förslaget ovan gäller ju hästar. Hundar då? En del måste införskaffa lugnande till sina hundar vid nyår. Skrämmande va? Att behöva ge lugnande för att det blir för mycket för ett djur som inte klarar det. Sunt förnuft är väl att man inte går ut med hunden vid 12-slaget. Men som det var här inatt, det small ju som fan runt knuten bara. Så pass mycket att Smoke, som aldrig har brytt sig, pep, vandrade och flåsade. Stressad? Kan man ju säga.. Dock lugnade han sig efter en liten stund och förstod att han inte behövde vara rädd. Men på det sättet förstod jag att det var på tok för mycket!
Vad tycker ni? Vad har ni för förslag? För visst kan vi enas om att något måste till, både för oss själva (olyckor bland annat) och för djuren, både tama och vilda?
Inatt small det här ute fram till strax efter 01. Kan tro jag somnade strax efter 01 nån gång och så upp före 06 för att fara och jobba. Det är också en anledning till varför jag skulle vilja ha tider, eller att folk kan ha lite sunt förnuft! Det finns de som jobbar dagen efter.
Läste grannens status om att hästarna på andra sidan var skräckslagna inatt. Inte alls bra att djuren blir så där för det är en enorm stress hos djuret som kan resultera i både det ena och det andra. Hur ska man tänka där? Jag kan tycka att man först och främst tar in hästarna och sedan täcker för alla fönster. Vi satte bomull/vadd i öronen för att dämpa ljudet från långtradarna då vi red efter vägen. Kan ju vara en idé kanske. Men samtidigt tänker jag: varför smälla och skjuta raketer då man har en massa djur? Och framförallt hästar som är svårare att lugna än hundar.
Men så har vi alla andra djur som finns runt omkring oss. Det är ju inte bara tama djur som finns. Kanske kan det vara bra att tänka till lite kring det här med raketer och smällare. För att inte nämna alla olyckor som sker varje år för att folk är i fyllan, eller bara är oförsiktiga. Visst, man kan argumentera och tänka att det "bara" är en gång per år, men för djuren kan det vara en gång för mycket. Likväl som det kan vara en gång för mycket för den som inte är uppmärksam och oförsiktig.
En del säger förbjuda. Ärligt kan jag inte se att de skulle kunna förbjudas för troligen skulle det bli nån sorts revolt. Och det är lönsamt.
En del säger raketfria zoner. Eller varför inte platser där man har tillstånd att skjuta raketer? Kan ju vara nåt! Lite tråkigt bara att man måste fara iväg för att se om man vill det. Å andra sidan så är det ju så med våra majbrasor. De finns lite här och var. Dit far man för att se, sjunga, träffa människor och kanske grilla korv vid en mindre brasa.
Och så djurägarens ansvar. Förslaget ovan gäller ju hästar. Hundar då? En del måste införskaffa lugnande till sina hundar vid nyår. Skrämmande va? Att behöva ge lugnande för att det blir för mycket för ett djur som inte klarar det. Sunt förnuft är väl att man inte går ut med hunden vid 12-slaget. Men som det var här inatt, det small ju som fan runt knuten bara. Så pass mycket att Smoke, som aldrig har brytt sig, pep, vandrade och flåsade. Stressad? Kan man ju säga.. Dock lugnade han sig efter en liten stund och förstod att han inte behövde vara rädd. Men på det sättet förstod jag att det var på tok för mycket!
Vad tycker ni? Vad har ni för förslag? För visst kan vi enas om att något måste till, både för oss själva (olyckor bland annat) och för djuren, både tama och vilda?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)