Besök hos veterinären...

Vilken tid jag fick då: 08.45.. Upp med tuppen (ja, nästan i af, det är ju ändå min lediga dag) och sedan knata över till veterinären. Tur är ju att vi bor så nära att det bara tar några minuter dit.
Det jag nu har fått hjälp med är Smokisens kräkningar, hans slickande och hans knölar. De som känner oss vet vad jag pratar om. Orkar inte riktigt förklara här. Dock så gör vi inget aktvit just nu utan jag ska göra/prova tre saker innan jag kontaktar dem igen.
1. Ta avföringsprov och skicka till SVA för analys. Kan hända att han har nån parasit som inte tas bort av sedvanliga avmaskningsmedel.
2. Se till att såret han har på en knölen, läker. Om det inte går, ja då kan det vara nåt annat. Vetten tror att antingen är det en fettknöl han har slickat upp ett sår på, eller så var det ett litet sår som blivit till en inflammation, därav knölen.
3. Han ska få äta Andapsin i 2 veckors tid pga kräkningarna. Hon trodde att hans kräkningar kan bero på ett inflammatorskt tillstånd.

Om det inte visar nåt på avföringsprovet, om såret inte läker så bra och om Andapsinet inte hjälper magen blir det steg 2 i utredning: blodprover och ta bort knölarna för analys. Steg 3 gällande kräkningarna är att han får genomgå en gastroscopi för att se om han har nåt som retar magen. I värsta fall har han cancer. I bästa fall så har han inget...

Hur jag känner inför det här? Hoppfull så klart! Jag kan tänka mig att Andapsinet kanske hjälper ändå med tanke på vad han har tuggat i sig och kräkts upp genom åren. Stackarn. Sedan pratade vetten om en genetisk/ärftlig sjukdom hos just rottisar som har med kräkningar att göra. Hade ju givetvis ett sådant där namn som inte går att uttala. Och vad man gör åt den har jag ingen aning om... Nåja. Det är ett framtida bekymmer och inte ska jag tro det värsta nu.

Älskade jycke!

Vad är skitsnack och vad är skvaller?

Skrev ett inlägg om skitsnack som ni kan läsa om här. Och så kom jag att tänka på att vad är eg. skitsnack? Vad är skvaller? Vad är att dryfta tankar och idéer?
Samtalade med en väninna om det här och kom underfund med att linjen är nog väldigt hårfin. Gränsen nästintill osynlig och kanske är det upp till var och en att avgöra vad som är vad. Så för att förstå skillnaden så googlade jag och använde mig av wikipedia. Ja, jag vet. Kanske inte bästa sajten, men jag tror den överenstämmer rätt bra ändå.
Skvaller: en eller flera personer går omkring och sprider oftast överdrivna rykten om andra människors privatliv och diskuterar det på ett sätt så att saker och ting ibland framstår som större än vad de i själva verket är, allt för spänningens skull och även för att den som idkar beteendet själv gärna vill framstå i bättre dager.
Och vet ni vad? Skitsnack går inte att läsa om på den sajten och då återstår frågan: är skitsnack och skvaller sak samma? Kanske. Men jag tror att i begreppet skitsnack kan man även sätta in då folk pratar dynga om sådant de tror sig veta nåt. Om sådant som inte rör andra personer, typ de vi kallar för besserwisser. Då tänker jag så här: vi berättar om andra personers liv och vad de har gjort till andra, ofta överdrivet, för att leta spänning och själva framstå som bättre. Någonstans kommer detta skvaller ifrån och någonstans finns det en liten sanning i det hela. Om inte hela skiten är påhittad förstås. Kan man då inte säga att man skvallrar om ren dynga då? Och sktisnack är att man säger sådant där sanning är helt utesluten och det gäller både andra personer och saker man tror sig veta nåt om.

Begreppen tycker jag är svåra. Hårfin gräns. Förvirrande.
Låt säga så här: jag pratar med en vän som berättar något denna har gjort. Så går jag till nästa vän och berättar vad den första berättat. Redan här vet vi att det blir fel för ordagrant är svårt att få med i denna ekvation och berättelsen börjar nu ändra form. Den andra vännen jag samtalade går till en tredje och där stämmer nog inte berättelsen alls. För man glömmer, berättar på ett annat sätt, sätter tonen på fel ställen och säkerligen har man någonstans där stoppat in vad man själv anser. Vad är det här? Skitsnack eller skvaller?

Annat exempel: jag får veta något om en person som råkar vara en vän. Det låter inte det minsta bra och jag anser att det där stämmer inte överens med vad jag tidigare har tyckt. Förmodligen är det skvaller jag hört för bäst är att gå till källan för att få sanningen. Eller hur? Nåja. Jag struntar i det och fortsätter som att inget har hänt. Men behöver ventilera det och går till en annan vän, som inget har med det att göra. Berättar vad jag har hört, berättar mina tankar och samtalar sedan om detta. Är det att tala skit om nån? Skvallra? Dryfta sina tankar?

Tredje exemplet: jag säger saker och ting som kanske inte stämmer överens med verkligheten om en vän till en annan. Jag väljer att umgås med den person jag talat illa om, ler och har roligt. Nästa gång jag träffar den andra vännen fortsätter jag att säga dåliga saker. Skitsnack? Skvaller? Dryfta tankar?

Berätta gärna i en kommentar här på bloggen vad ni tycker. Och ställ er frågan: ska man alltid vara ärlig och säga vad man tycker och tänker? Finns det gränser och vilka är dina?

Själv ska jag fortsätta fundilera lite på det här, äta nåt innan sängen kallar och gå upp å titta till flickorna.
Lev å må!
Tjingeling

Vilken familj jag har! Tusen tack!

Och vänner förstås ska nog tilläggas. Ibland blir jag bara så där fåraktigt lycklig då jag tänker på vilka jag har i min närhet. Det visade sig verkligen idag...
Skulle fara och hämta min dotter hos syrran. Startade bilen, inga problem. Körde iväg, inga problem. Bilen dog precis innan jag körde ut i en rondell. Problem. Irriterad och därefter stressad av tutande bilar försökte jag nå min karl som inte svarade. Ringde brorsan som jag visste var här och där kom jag direkt till mobilsvar. Arg som ett bi (blir det av situationer där teknik inte funkar som jag vill) ringer jag till bonussonen och ber han, eller säger åt han, att säga till sin far att svara i mobilen. Ringer igen, inget svar. Ringer en gång till, inget svar. Ringer ytterligare en gång till brorsan... Mobilsvar. Kan ni förstå min frustration då? Provar under tiden många gånger att slå igång varningsblinkers men utan resultat och förstod att batteriet var jävlat dött!
Mitt i allt, då jag ringer till bonussonen igen (riktigt irriterad), får jag igång varningsblinkers och provar starta bilen. Inget. Får efter många om och men äntligen prata med karl´n som kommer till undsättning.
Ringer till syrran för att meddela att jag skulle bli sen och berättade vad som hänt. Precis då stannar ett par som vill hjälpa till. Jag har syrran i luren, en karl som inte verkar se att jag sitter i mobilen och frågar en massa, en tutande, nä flera tutande bilar och det resulterar i en frustrerad Anna som fräser åt sin syster... Inge snällt alls...
Efter många om och men så har karl och bror kommit, bilen är bogserad ett par meter ur "farozonen" och för första gången fullkomligt älskar jag att Niclas har verkstan med sig i sin bil. Det visade sig att kolet var slut. Fullkomligt. Så det ville ju inte tända till ordentligt...
Kommer ut till syrran (tackar för ett fint väder så man slapp nerderbörd och många minusgrader) och hon är ju givetvis besviken och nog lite arg också på mitt beteende i telen tidigare. Och jag ångerfull.

Gav henne en stor kram innan jag skulle fara, bad hjärteligen om ursäkt för mitt beteende varpå hon säger att: jag är ju din syster. Det är ju det syskon är till för och jag kan ju säga ifrån. (Kanske inte helt ordagrant, men innebörden densamma, tror jag... ) Älskade syster! Tror inte att det är många som har sådan här kontakt med sin familj. Där man tillåts att vara frustrerad och otrevlig och att man kan få höra det utan att det blir ytterligare tjafs och bråk. Mår fortfarande lite dåligt för hur jag lät.. Det är inte likt mig att fräsa och spotta mot nån som inte är förtjänt av det.

Så idag sänder jag ett stort tack till Niclas, broder, paret och syrran!

Sopa först framför din egen dörr och se till att inte kasta sten i glashus!

Var på väg att uttrycka mig lite halvdumt idag, eller eg. är det helt ok och säkerligen vettigt också, men tyvärr  finns det de som inte kan ta uppriktighet och erkänna att de inte är perfekta.
Jag är inte perfekt. På långa vägar är jag inte det och kommer aldrig bli det heller. Tycker att det är helt ok för man kan ändra sig. Inte i lika med som att "vända kappan efter vinden", utan snarare byta åsikt och ändra tankegång då annan fakta läggs framför en.

Det här med att tjejer pratar skit, eller tycks veta ett och annat om sina vänner med f*tta, är inte ovanligt. Men tror ni verkligen att tjejer är ensamma om att snacka en massa? Ooooh nej! Det gör faktiskt de personer som har snopp också. Jag lovar. Det är ett mänskligt beteende, tydligen. Sedan vad man gör med infon och hur man uttrycker sig, är upp till var och en. Och ställs man sedan inför ett påstående, som man kanske eller kanske inte har sagt, då tycker jag väl att ett hyfsat beteende är väl att kunna säga om det är sant eller inte. Eller? Vissa saker kanske man inte vill säga direkt ut till sin väninna med f*tta för att vara snäll. För att det sårar mer än vad hjälper... Det vet ju alla, att en med f*tta inte kan ta kritik. Sen finns det skitsnack och så finns det skitsnack.

Men att påstå att man inte gör på det viset, då säger jag: "kasta inte sten i glashus"... Eller nåt sånt. För visst passar det in? Jag har än idag aldrig varit med om att jag har pratat med nån, oavsett kön, som inte har haft nåt att säga om nån annan. Aldrig. Om jag tycker det är fel? Nej det tycker jag inte. Givetvis handlar det ju om vad som sägs och det handlar ju lite om man kan stå för det också. Men snacka skit, skvallra och ha sig, det hör nog oss alla till mer eller mindre.

Så nästa gång du anmärker på hur andra snackar skit om nån, ta en första titt på dig själv och sopa rent framför din egen dörr.

Det löser sig nog!

Hade ett jättebra samtal med chefen idag. Tänk att man kan ha så bra chef? Överlycklig! Tänker inte sjukskriva mig utan istället bege mig ut på lite okänd mark, testa och se om det kan vara nåt för mig. Sedan får vi se hur det blir. Testa måste man ju göra och nu frågar ni er ju självklart vad. Eller hur?
Jag tänker prova att jobba natt i 10 veckor, 77% vilket innebär 14 av 35 nätter. Ja, jag vet... Många säger att jobba natt är inte bra och definitivt inte för en med fibro. Men jag tänker så här: jag blir mer ledig (visst sova lite nån dag så där, men kvällarna är ju fri) och kanske orkar jag då ta upp lite träning? Mer promenader och kanske typ tai chi. Jag måste verkligen stärka kroppen för det här går inte längre... Dessutom är det (oftast) lugnare nattetid (beror ju givetvis på vad man har för patienter och så) och kanske blir jag mindre stressad i mig själv.
Sen under sommaren får vi se hur det blir. För tillfället är jag mycket glad och nöjd över beslutet och hoppas jag är det sen också då de 10 veckorna är över!

Under tiden tänker jag jobba mina pass och tänker ta det mycket lugnare hemmavid så kanske den här s***ns värken ger med sig lite.

Hoppas ni har haft en bra dag!
Tjingeling!

Erkänner...

Märker att det var ett tag sedan jag skrev något... Det beror på att jag är inne i ett skov igen och det är allt annat än skoj då kämparglöden har sinat rejält. Trodde jag skulle få ha det "lugnt" ett tag då det inte var länge sen jag hade ett rejält ett. Tyvärr verkar det här vara lika jobbigt som förra.
Den här gången säger jag inte att "det kommer lösa sig", "jag blir bättre", "snart är det över". Nu säger jag: jag är förbannat less!! Less på att ha symtom som jag gott kan klara mig utan, less på att ständigt ha nån form av värk, att aldrig vara värkfri. Less på ständig trötthet trots vitaminer (främst d-vitamin) och less på att hela tiden överdriva allt jag gör för att kunna hålla fokus. Har inte ens orkat skriva dagbok ordentligt för att det tar för mycket kraft. Haha! Löjligt... Igår när jag kom hem från jobbet hade jag så ont så Citodonet blev min bästa vän. När vi åt middag kom tårarna och bägaren rann över. Kunde inte ens skala min potatis utan Niclas fick hjälpa mig. Förstå så genant att inte ens kunna skala kokt potatis, två stycken...
Jag förstår att man "inte ska ge upp" för då anses man vara svag. Jag vet att folk runt omkring misstror mig då jag berättar, för jag ser inte sjuk ut. Jag håller på som vanligt med jobb, hushåll, barn och allt som hör vardagen till. Dessutom med ett leende och nära till skratt. Hur kan någon som har ont och ca 30 symtom till vara glad? Dagligen. Ja, det undrar jag med. Man säger att en sjuk person har en enda önskan: att bli frisk. Och jo, det har jag. Men dock kommer realiteten och bankar hårt för jag vet att frisk blir jag inte än. På länge! Så min önskan är: att få vara värkfri, symtomfri ett par dagar. Det räcker. Tänk att få ha några dagar och göra precis som man vill utan att kämpa. Utan att le glatt och låtsas som att allt är bra.Istället ha ett leende och veta att allt är bra och dagen skrider mot kvällen utan kamp.

Den här gången mina vänner avslutar jag inte med ett "tjingeling" och låtsas allt blir bra, för just nu känns det inte så. Min kämparglöd har falnat rejält.

Lite smått förvånad blir jag ändå

Har tagit tag i skrivandet på en dagbok och passade på att skriva ner alla symtom jag har... En känsla jag fick då jag sparade var att det nog kommer att fyllas på. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Hemskt egentligen att man kan ha så mycket symtom och ändå vakna varje morgon, stiga upp och göra det man ska. Jobb, hushåll, vara social, barn... ja, allt.
För att få en överblick gick jag in på fibromyalgi föreningens hemsida och kollade igenom vanliga symtom där. Vet ni vad? Jag har ca 33 klart definierade symtom. Det är nog inte läge att vara hypokondriker nu va? Hahaha! Då man räknar dem och går igenom dem känns det rätt skrämmande. Kanske inte konstigt att det känns som att man vill gråta emellanåt, få tycka synd om sig och känna hopplösheten komma smygande. Jag har nåt varje dag. Vareviga dag är det nåt jag har. För att nu få beklaga mig lite så kan jag berätta att jag inte vart helt symtomfri på ca 3 år. Värkfri dag har jag haft och sist tror jag var i slutet av sommaren. Men övriga symtom har jag haft nåt varje dag. Gode less så att säga.

Nåja. Kanske efter några dagars dagbok har jag tillräckligt med material för att visa min läkare och kanske kan hon förhoppningsvis komma med en tillfällig lösning. Bäst vore att vara sjukskriven ett mindre tag. Få rå om mig själv, träffa en bra sjukgymnast som kan hjälpa mig med bra övningar för min del. Promenader, träning och vila är vad jag behöver ett tag. Och inte göra nåt hemmavid heller. Det är ju iofs omöjligt, men önska kan man ju få göra.

Nu blir det då sängen för min del. Jobb imorgon och jag hoppas på att nattens sömn hjälper och att morgondagen blir bättre. Men jag har haft en mycket trevlig dag ändå. Var ju till en god vän på kaffe i e.m efter jag hämtat hem lilltjohalia. Kaffe och surr! Medicin för själen.

Tjingeling!

En tung kropp och ett glatt hjärta

Blev ytterligare ändringar i schemat så mitt dagpass i dag blev flyttat till imorgon. Mycket skönt! Så nu ligger jag i soffan med mitt härliga täcke och myser. Ser på nyhetsmorgon, dricker en kopp thé, surfar lite och ja, skriver blogg då förstås. 

Igår var jag och hälsa på Jennie en sväng. Grattade hon i efterskott med tulpaner och för att det var fettisdag, även semla. Gott! Fikade och surrade en stund innan det var dax med jobb. Men så här så fint hon skrev igår Jennies blogg  Kan säga att hennes ord värmde mitt hjärta och leendet var stort då jag la mig för att sova. 

På tal om annat mindre kul, märks det att fler och fler trillar dit i diverse influenser. Här i hemmet är äldste bonussonen hemma idag med feber och ont i halsen. Niclas kände sig inte kry i går kväll, får se hur det är nu. Och det är inte första gången denna vinter. Gissa vem som klarat sig? Hehe.. Konstigt, men så är det. Väntar ju i och för sig på att jag kommer att trilla dit då jag sällan klarar mig en hel vinter utan sjukdom. Kanske är det så att jag för tillfället är besparad? Med tanke på hur kroppen beter sig... Den är inte i nå bra skick och jag fasar för att jag kanske är i ytterligare ett skov. Nåja. Jag tog mig igenom förra, så den här gången blir inget undantag!

Önskar er alla en bra dag! Det tänker jag  ha.

Ger andra råd som jag borde följa själv

Är med i en så kallad sluten grupp på facebook för de som har FMS. Där kan man skriva vad man har på hjärtat - klaga, nåt roligt, nåt ledset, tankar, fungeringar. Ja, allt! Det är rätt skönt då jag kan känna att jag inte vill berätta vare sig här, skriva en status på facebook eller säga till nära och kära hur jag har det och mår. Mycket för att det känns som att jag klagar.. När jag i själva verket bara berättar utan att förvänta mig sympatier och "tycka-synd-om-mig-ord". Mest för att man ska veta varför jag är som jag är...
Men det var inte det jag skulle skriva. Nä, utan många gånger så väljer ju jag att tipsa och ge råd till andra som skriver där. Hänger med i trådarna och vill väl. Tror det handlar mycket om mitt yrkesval, eller nåt sånt. Jag har hunnit ge råd om sjukskrivning, mediciner, prata med nån, KBT, lättare träning... ja, allt möjligt! Gör jag nåt av det själv? Svaret är Nej. Varför? Ja... för att jag inte vill vara till besvär. Vill inte vara en "belastning" för vården, för min familj, för mina vänner, för mig själv... Jag vill tydligen fortsätta låtsas att jag ändå klarar allt som förr. En bubbla, en drömvärld.

Så nu har jag bestämt mig! Jag ska för en tid framöver föra en liten dagbok. Varje kväll skriva ner hur min dag har varit. Vad jag gjort, hur jag känt, värk. Allt! För att sedan visa min läkare och se vad hon säger. Det behövs nog göras nåt snart då min kropp säger ifrån på många olika sätt. Vad tror ni om det? Kan det vara en bra idé? Det här kan ju vara ett sätt för mig också att få ett hum om hur jag eg. har det och jag kommer inte att publicera det här. Utan det är för min egen del och sedan för min läkare så hon kanske kommer på nåt som kan vara bra för mig.

Idag är det då jobb som gäller. Bytte mitt dagpass till ett kvällspass idag och fick mig en ledig förmiddag. Skönt! Tycker det är rätt ok med kvällspass, så länge man slipper dagen efter... Haha! Ska förbi Jennie en sväng, fika och surra lite. Hon fyllde ju år igår.
Ha en bra dag allihopen!
Tjingeling!

Vilken helg! Och nu är den snart över...

Gjorde mitt andra arbetspass för helgen idag, och ett dagpass. Som berättat tidigare så var det här mina "extrapass", men jag blev så att säga ordinarie sjuksköterska dessa dagar. Det i sig har gått bra (jag är ju för guds skull sjuksköterska!! Haha!) och det har vart en relativt bra helg måste jag få säga. Idag då jag kom på jobbet möttes jag av mina två nattliga kollegor där de ringde så telefonen glöd. Tydligen har min kollega jag skulle jobba med idag gått och blivit sjuk under natten... Tänk om dess virus kunde ta och lugna ner sig lite! Huva... Alla faller vi som flugor för alla dessa sjukdomar som cirkulerar för fullt. Väntar faktiskt på att bli sjuk nån gång då jag tycker det är underligt att jag inte blivit det än... Men givetvis mycket glad och tacksam för att jag slipper!
Nå, i alla fall så ringde de typ i stort sett alla sköterskorna som finns men ingen kunde/svarade inte. Så till slut tog jag på mig hela avdelningen och bad dem ringa ut en extra undersköterska. Tänkte först att jag kommer ju stressa sönder mig själv idag, men där jag stod med alla piller som skulle delas, fann jag mig själv riktigt lugn och sansad. Bestämde mig för att följa "de gamla syrrornas" tankesätt och ta den tid som behövdes. 09.00 hade jag fått ut all medicin, gett det som skulle ges intravenöst och jag tror nog att alla hade fått frukost. Ett stort tack riktar jag till mina underbara kollegor!! Utan deras insats och engagemang hade det inte gått så här bra. Nöjd och glad är jag över dagen, men väldigt trött och slut i knoppen. För även om mediciner kom ut i tid, är det rätt mycket runt omkring ändå... Telefonen som ringer, dokumentation, rond och så vidare.
Ska strax skicka nån annan i hushållet till att hämta lilltjohalia (orkar inte sätta mig i bilen) och sen blir det lite läxläsning och sängen för den lilla damens del. Själv blir det att bara ta det lugnt resten av kvällen, må gott och sedan njuta av en ledig dag imorgon.

Ha det gott alla underbara!
Tjingeling

Slöarlördag så det står härliga till!

Har jobbat idag, ett dagpass. Sov som en kratta inatt och var något mör då jag klev upp strax före 06 i morse... Det har gått bra på jobbet, mycket att göra och tiden gick fort.
Väl hemma så fick vi besök av gulliga Anette och Magnus. Lite fika, kaffe och mycket surr blev det! Inte helt fel så här efter en arbetsdag.
Nu halvsitter jag i soffan och känner att ögonlocken är tunga som bly och jag vill bara sova. Tyvärr går det inte så bra så min lilla tjohalia är här <3 Men vi ska se melodifestivalen tillsammans, mysa och bara må gott. Har köpt Marabous choklad med saltlakritz som kvällsgotta. Och den är supergod!! En given favorit.

Nu ikväll hände nåt märkligt som jag inte vart med om tidigare. Skulle "knäcka till" Niclas rygg och det gör jag genom att att han ligger på massagebänken, jag sitter/står över han och lägger händerna bredvid ryggraden och fingrarna utåt. Sen trycker jag ner/uppåt ordentligt efter att han andats ut. Det häver låsningarna och upphakningarna. I vanliga fall går detta bra då jag bara använder händerna som redskap och eg. trycker till med kroppen och dess tyngd. Efter några års masserande har jag lärt mig att inte använda händernas styrka, utan hela kroppen. Det är ju en anledning till att jag fortfarande (emellanåt) kan massera utan att ta ut mig helt och hållet.
Så nu ikväll skulle jag då hjälpa Niclas. Vid första trycket "knäpper" det till i vänster hand, mitt i som på handryggen och sen gjorde det ont som f*n! Och så vid andra trycket blev det samma i höger hand, men något mildare. Fy satan i gatan va ont jag fick. Skulle sen kolla om ryggraden låg rätt och använde händerna precis som jag brukar. Kunde knappt känna och klämma som jag brukar då det smärtade så hemskt.
Smått ledsen är jag nu då jag är rädd att det blir nåt "kroniskt" eller långvarigt. Hade ju som tänkt att ta upp massagen igen, men som det ser ut just nu blir det att vänta lite till.... Fan å! Är så less på att det blir så här :-/  Vill leva normalt igen och ha en fungerande kropp.

Nu börjar melodidfestivalen och jag slutar skriva. Började med härliga skratt då de gjort om texterna till populära låtar.
Ha en underbar lördag kväll allihopen!
Tjingeling!

En sån där med många olika tankar

Har jobbat idag och är ledig imorgon. En bra fredag är det för alla barnen kommer hem! Tyvärr jobbar jag lördag och söndag dag, men det går nog det också... Då har jag ju gjort bort mina extrapass och nästa schemaperiod är jag ledig tre helger på raken!
För tillfället är det mycket sommarschema och semestersnack på jobbet. Man (de vill säga cheferna och deras chefer o.s.v) försöker komma på hur perioderna ska se ut och vem som får vad. Så var det en kollega som sa att hon ville ha slutet av augusti och 4 veckor framåt. Det är ju fågeljakten då. Det slog mig att fasen så skoj att vara ledig då, kanske få komma sig ut i skogen och förhoppningsvis låna hund av Hasse så man kan figurera som typ hundförare eller nåt. Så roligt! Kanske går ned i tid under sommaren för att ändå få en del ledighet. Dela upp semestern vore ju nästan mer än perfekt. Typ 1-2 veckor i början av sommaren och så 1-2 veckor i augusti då fisket sätter igång. Hade ju vart perfekt. Och så ner i tid där emellan.
Kan hända att det går att göra så, men vi får se och jag får fundera lite till på hur jag får och ska göra.

Drömmer vore ju om Niclas kunde få sig ett arbete. Då hade det inte vart nå problem för mig att gå ner i tid då allt, som vanligt, handlar om ekonomin. Jag tror själv att jag skulle må bättre och förmodligen skulle allt övrigt gå lite bättre också. Nåja. Vi får se tiden an.

Nu ska jag fortsätta se på en bra serie med hjärtat. Lite mys så här på kvällskvisten sitter inte helt fel.
Tjingeling på er!

Snacka skit det blev idag då!

En sån här dag då det känns som att inget riktigt är med en och det är lite si så där. Ni vet. Inte dåligt, men inte helt bra heller. Kan bero på all snö som ville komma ner idag. Eller så handlar det bara om att det här skulle vara min lediga dag. Ni vet ju vad jag gör på mina lediga dagar? Japp. Idag med. Storstädat hela nedervåningen idag, utom vårt sovrum. Kan säga att min kropp säger liksom ifrån för tillfället och tycker inte alls att det var lika "duktigt" som jag tycker.
För några timmar sedan, precis vid middagen så upptäckte min käre karl att att det var lite trögt i avloppet i köket... Vattnet ville inte riktigt rinna undan ordentligt. Så han gick ner och kollade i källaren. Jo då, åter igen så har det trängt tillbaka avloppsvatten med tillbehör upp i brunnen i ena delen av källaren. Fy fan... Och mer blev det, så vi tog oss en liten promenad till grannarna och bad dem sluta använda deras avloppssystem för nån timma.
Hjälp fick vi och sedan har Niclas kämpat där nere för fullt... Är något less på att det är så här för det är faktiskt åtgärdat tidigare, typ förra sommaren.Verkar som att dem har missat nåt för det är ju samma lika som tidigare.. Inte skoj att ha källare vid sådana här lägen, men tänk  om vi inte haft det? Förstå vars det trängt upp istället då... Jäck!!
Det blev en jävla skitdag helt enkelt och vi får hoppas dagen imorgon blir betydligt bättre.

Den kommer snart!

Ute faller snön i rikliga mängder. Några minusgrader, men inte fullt lika kallt som igår kväll med hela 23 minus *burr* . Läste på en blogg jag följer UnderbaraClara  hur hon berättade om vårvintern och att samerna har hela 8 årstider istället för 4 som vi har. Men vårvintern säger många som bor här upp i norr och även sensommar då det lider mot hösten. Alltså egentligen så säger ju vi här i norra delen av landet att vi har 6 årstider, eller?
Vårvintern är underbar! Idag får jag inte den känslan då det är gråmulet och snön vräker ner. Då är det ett lika trist väder som höstmörker och regn... Men då det är några minusgrader, solen skiner och snön glittrar på backen, ja då får jag vårkänslor och det spritter i hela kroppen. Därför är jag väldigt förtjust i tulpaner också då det är ett säkert vårtecken. Fast dem kommer redan i mitten av januari. Vårvintern för mig innebär barndomsminnen som ger ett leende på läpparna. Skoterturer, en eld, grilla korv och sitta på renskinn. Pimpla och åka nedför branta backar. Den tiden då man vet att nu är sista chansen att njuta av vinter och snö. Då jag blev äldre var det den bästa tiden för ridturer, eller att köra hästarna. Ljust längre om dagarna, härligt väder, lagom kallt och pudersnö som man galopperade igenom. Det var härligt!
Sen gick åren och vårvintern förlorade betydelse... Glömdes bort helt enkelt. Nu först, i vuxen ålder, har jag kommit på att det är så mycket jag vill få tillbaka. Min dotter vill säkert uppleva det hon med.

Så här kan det se ut en vinterdag i i början av mars... Snart tre år sedan, men visst är det underbart?

Vet ni vad jag skulle vilja göra?

Ja det är klart att ni inte vet. Men jag vill klippa och färga håret. En enkel sak, men ändå så värdslig för jag kan inte bestämma mig för hur. Färgen är jag väl som överens med då jag vill ha i röda toner och inget annat.. tycker inte jag passar så bra i nåt annat än rött. Blont, ja då ser jag helt blek ut och det man ser är ett par ögon och möjligen munnen. Svart? Haha... Ja. DÅ blir jag verkligen blek! Men det kan vara rätt snyggt det med. Samtidigt tycker jag väl att det kan vara lite å ta i kanske. Brunt? Tråkigt. Jag blir fort less brunt och sätter alltid i nåt rött andra gången jag färgar.

Kanske spara ut, göra stora lockar? 

Klippa det busigt kort igen? 

En av favoriterna!! Visst är det läckert? 

Drömhåret... Kort lugg och mycket långt, fylligt härligt hår. Snyggt!

Det här är också en mycket härlig frisyr och färg. Visst? 

 Kanske inte direkt en favorit... men helt ok. 

 Den här är tuff! Så läckert!

 Frisyren ja, men inte färgen. Jag vill ha rött!

Lite gott och blandat.. förstå att jag har stora problem med att välja. Hahaha... Till stor del vill jag behålla längden på håret då det underlättar mycket i jobbet och övrigt. Kort hår innebär mycket klippningar och det har jag inte råd med, eller rättare sagt vi. Gäller ju att prioritera så att säga... Har fått höra att jag passar i alla möjliga längder på håret. Vad tycker ni?

Ta vara på dagen = hinna-mer-än-du-klarar-av-konceptet

Under en mycket lång tid, vi pratar nog år nu, så har jag försökt att "ta vara på dagen" så att säga. Innan jag blev sjuk, eller fick "störd central smärtmodulering" (en förklaring) var jag en aktiv person med många järn i elden. Full rulle från det jag steg upp på morgonen och inget stod i vägen. Promenader, träning, barn, hund, kompisar, fester, städning, plugg, jobb 16 timmar på raken... Ja, ni vet säkert hur det kan vara.
När jag växte upp hette det att man skulle "ta vara på vädret" eller "göra det vädret bjuder på". Det vill säga att när det regnade var man inne och gjorde nytta som då var lika med storstäd, långkok och tvätta/stryka/mangla. När det var bra väder, typ sol så var det ute man gjorde nyttan. Rabatterna, klippa gräset, olja in utemöbler, skotta gården, ge fåglarna mat, meka med bilen, byta däcken ... Som barn behövde jag väl inte göra så mycket sådant där, men man anpassade leken efter vädret. Kommer ni ihåg? Bygga kojor, prata hemlisar, leka med dockor/bilar då vädret var lika med nederbörd. Utom vissa gånger då det var skoj att bli sjöblöt och hoppa i vattenpölarna. Eller bad i starkt solsken, ha picknick i gräset, leka kurragömma med hela världen, fiska, fånga grodor och hoppa hage. Anpassning.

Det här har på ett eller annat sätt följt mig genom livet. Vid sämre väder har aktiviteter inomhus varit aktuellt och vid bättre väder så har utomhus varit att föredra. Ibland så har det bara handlat om mys i soffan vid dåligt väder och mycket "att göra" vid bra väder. Kanske handlar det om att det känns som att energin är mer då solen lyser och vädret visar sig från sin bästa sida. Men visst har jag vart aktiv oavsett väder, givetvis, men generellt verkar det som att då vädret bjuder till, då det ska det göras så mycket som möjligt. Eller hur? Helst ska man hitta på så många saker under dem dagarna att man sent på kvällen vid sängdax tänker: åh vad jag är nöjd med den här dagen. Och somnar med ett leende.
Så blev jag sjuk. Eller mitt smärtcentra flippade ur... Försökte mycket under första året att fortsätta som vanligt och det gick rätt bra. Andra året blev det sämre och sen barkade det rätt åt *piiip*. För två år sedan slutade jag att röra på mig och promenaderna med jycken upphörde. Jag blev totalt färdig efter några aktiviteter och jobbet stod i fokus. Stressen var på topp. Försökte så gott det gick att samla ihop mig, förstå, balansera och planera så gott det gick.
Plötsligt fann jag mig tänka att jag blev stressad av fina dagar. Av vackert väder och härliga dagar. Då skulle allt hinnas med för dagen skulle inte gå till spillo. Jag upptäckte att om jag mös i soffan då regnet öste ner, eller då snöstormen hägrade, var det acceptabelt. På facebook (där "vara-bäst-syndromet-och-nätskryt-syndromet" hägrar) skrev jag om allt jag vart duktig med. Städ, tvätt, ungar, middag, kompisar...Ja allt. Till slut brakade jag samman och tårarna rann. Utsliten och enormt trött bestämde jag mig för ett och ett halvt år sedan att jag SKA banne mig leva som tidigare. Då jag var frisk.

Stress och jäkt jagade på hela tiden och än en gång stod jag där med näsan i brevlådan, huvudet i sanden och för mycket vatten att plumsa i. I ett och ett halvt år har jag kämpat som värsta elitidrottskvinnan som siktar på OS-guld efter acceptans, förståelse och framförallt efter balans i mig själv. Försökt få vackert väder att vara precis det, vackert. Att få regn och snö att vara just det. Jag har försökt att "ta vara på dagen", men inte genom att hela tiden momentstressa för att hinna allt som tyst krävs av omgivningen. Samtidigt hoppas att samma omgivning ska förstå att jag inte längre kan...

Så kom denna söndag och när jag vaknade och såg solens strålar leta sig genom trädens grenar och in till vardagsrummet, tänkte jag: "åh vilket härligt väder!" Inget mer. Inga måsten, inga aktiviteter, inget. Jag njuter, men från soffan idag eftersom jag tyvärr åter igen är i sämre skick. Solen lyser och jag med den. Så är det och "ta vara på dagen" har nu fått en ny innebörd för mig.